Det finns gott om skolforskning som visar att den svenska skolans utmaningar inte har sin grund i det fria skolvalet.
I veckan skrev företrädare för Alliansen en debattartikel i Aftonbladet där de ifrågasatte poängen med den av regeringen tillsatta Skolkommissionen om den bara ska ägna sig åt inskränka det fria skolvalet. De menade att ska den negativa resultatutvecklingen i den svenska skolan vändas så är det ett helt annat fokus som krävs från Skolkommissionens sida. Den konstaterar ”Det som hittills kommit ut av Skolkommissionens arbete är tyvärr mycket nedslående. Istället för att fokusera på de stora utmaningarna tycks man mest diskutera olika sätt att inskränka det fria skolvalet. Detta är djupt olyckligt.” Om arbetet har detta fokus kan Skolkommissionen lika gärna läggas ner enligt alliansens företrädare.
Denna artikeln fick en kort replik i Aftonbladet från Daniel Riazat, vänsterpartistisk talesperson i utbildningsfrågor. Han hävdade att alliansens företrädare vägrar att lyssna på skolforskningen.
Vad säger då skolforskningen? Jag tar mig friheten att kopiera in det inlägg som Svenskt Näringslivs skolpolitiske expert Fredric Skälstad skriver på deras hemsida. Det finns gott om skolforskning som visar att den svenska skolans utmaningar inte har sin grund i det fria skolvalet. Den borde Daniel Riazat läsa.
KOMMENTAR Ingen elev har förlorat på valfriheten. Utsatta grupper har däremot vunnit. Fler friskolor är bra för alla elever och avskaffad skolval höjer inga skolresultat. Det är forskningsläget, skriver Fredric Skälstad, skolpolitisk expert på Svenskt Näringsliv.
Fredric Skälstad, skolpolitiskexpert.
”Inget stöd för att det fria skolvalet ligger bakom fallande elevresultat” är rubriken i en skolforskningsartikel i Ekonomisk debatt. Ändå lyfter vissa politiker fram stängda friskolor och avskaffad valfrihet som en lösning på skolans utmaningar. Nu senast Vänsterpartiets skolpolitiske talesperson, Daniel Riazat, i Aftonbladet (30/9).
Hur ser då forskningsläget ut i frågan?
96 procent av skillnaderna i förutsättningar mellan elever beror på annat än valfriheten. ”Fyra femtedelar av variationen i elevförutsättningar förklaras av skillnader mellan elever inom skolor. Av den femtedel av totalvariationen som förklaras av skillnader mellan skolor, förklaras huvuddelen av att boendet är segregerat”, skriver Holmlund m.fl (2014) i en rapport från forskningsinstitutet IFAU. Böhlmark m.fl (2015) skriver att ”migrationsflöden i kombination med den politik som påverkar boendesegregationen [är] central för skolsegregationens utveckling”. Även om det fria skolvalet helt avskaffades skulle alltså nästan alla skillnader finnas kvar.
Skolvalsreformen har varit bra för elevers skolresultat. Effekterna är positiva, men små, och det är ”elever från svagare familjebakgrund, t ex där föräldrar har låga inkomster, som vinner mer på möjligheten att välja skola” skriver Edmark m.fl (2015). Forskarna ser ”inga tecken på att elever från hushåll med låga inkomster, med lågutbildade föräldrar, eller med utrikes födda föräldrar, har förlorat på reformerna” och ”finner därmed inte något stöd för att ett slopande av skolvalssystemet skulle vara ett sätt att förbättra studieresultaten för någon grupp av elever”.
”Fler friskolor förbättrar elevers resultat” skriver Böhlmark och Lindahl (2012). I tidskriften Economica (mars 2015) skriver de att fler elever i friskolor leder till högre kunskapsresultat. Det gäller både för friskolor och kommunala skolor. Effekterna finns kvar även i gymnasiet och på högskolan. De kan inte förklaras av betygsinflation eller förändringar i elevsammansättningen. Deras forskning visar även att resultaten i internationella kunskapsmätningar inte sjunker lika mycket i kommuner med många elever i friskolor.
I en ännu kortare sammanfattning: ingen har förlorat, utsatta grupper har vunnit, fler friskolor är bra för alla elever, avskaffad skolval höjer inga skolresultat. Det spelar alltså ingen roll vad vänsterpartisterna är ”övertygade om”. Magkänsla trumfar inte hårda fakta.
Det nya i skoldebatten är ”kontrollerat skolval”. Det innebär i klartext att vissa elever ska hindras från att lämna sin skolpliktsskola samtidigt som andra, på ett eller annat sätt, ska kvoteras in för att åstadkomma önskvärd elevblandning.
Förespråkarna för en sådan omfördelning av elever mellan skolor har uppskruvade och orealistiska förhoppningar. Effekten blir sannolikt inte höjda elevresultat. Både IFAU och Skolverket konstaterar att familjebakgrund inte har större betydelse i dag än tidigare, trots att skolorna är mindre blandade. En förklaring, som presenteras av Böhlmark och Holmlund (2011) i en SNS-rapport, är att så kallade kamratgruppseffekter är begränsade – det spelar inte så stor roll vilka skolkamrater man har. Efter omsorteringen av elever kommer resultaten på skolnivå att höjas en aning, men eleverna med svaga studieresultat att kommer fortsätta att ha låga betyg.
Genom att prata om begränsat eller kontrollerat skolval försöker skolpolitiker och andra policyprofessionella inom skolvärlden skylla problemen på elever och föräldrar. De vågar eller vill inte ta i de svåra frågorna. Skolan ska kompensera för skillnader i elevernas förutsättningar. Men här har skolpolitiken inte varit tillräckligt framgångsrik. Tillsammans med en ökande boendesegregation leder det till att eleverna flyr från vissa skolor.
Den enda lösningen är att skolpolitikerna tar sitt ansvar. De måste vända utvecklingen på dessa skolor eller fördela eleverna på fungerande skolor. Det är däremot orimligt att de vältrar över ansvaret för sitt misslyckade på någon annan.
I Aftonbladet (29/9) skriver Alliansens utbildningspolitiska talespersoner att regeringens Skolkommission måste prioritera skolans stora utmaningar, inte inskränkningar av det fria skolvalet. Mot bakgrund av forskningsläget går det inte annat än att hålla med.
Fredric Skälstad