I förra veckan släppte vi rapporten Är friskolorna överkompenserade?, som vår tidigare ordförande, Mikaela Valtersson, jobbat med i närmare åtta månader. Det är ett gediget jobb, med andra ord. Och Mikaela Valtersson har en gedigen bakgrund på området: hon är i grunden lärare, har suttit i riksdagen för Miljöpartiet och då, vid sidan av uppdraget som ekonomisk-politisk talesperson för MP, också ansvarat för partiets utbildningspolitik. Efter den politiska karriären har hon fortsatt att på heltid jobba med skolfrågor.
I debatten tas påståendet att friskolorna är ekonomiskt överkompenserade tyvärr av många som en självklarhet – och att de kommunala skolorna med andra ord får för lite pengar. Till och med skolminister Lotta Edholm har föregripit resultaten av den skolpengsutredning hon ännu inte hunnit annonsera direktiven för och flera gånger i medierna slagit fast att friskolorna får för mycket pengar i förhållande till kommunala skolor.
Denna hos många skoldebattörer och förståsigpåare djupt förankrade verklighetsbilden, utan faktiskt belägg, har förvånat oss. Från våra medlemsföretag runt om i landet, stora som små, har bilden varit den rakt motsatta. De upplever sig ofta vara förfördelade av kommunernas skolpengsbeslut. Därför var det viktigt för oss att, inför den utredning som när som helst ska tillsättas, gå till botten med frågan. Är friskolorna verkligen, som så många tvärsäkert säger, överkompenserade?
Och i och med den kritik från friskolornas motståndare, som vi väntade oss skulle dyka upp som ett brev på posten, var det särskilt viktigt att göra ett grundligt arbete med rapporten och redan på förhand avvärja de argument som vi visste skulle återanvändas av de som i grunden inte gillar valfrihet och friskolor.
För visst hade vi mer än ett hum om hur resultaten skulle se ut – våra medlemsföretag brottas som sagt hela tiden med orättvisa skolpengsbeslut – och Deloitte gjorde en utredning på området för några år sedan. Vi vet ju också sedan tidigare att det skiljer mycket mellan hur mycket olika kommuner prioriterar skolan och hur de beräknar skolpengen. Men ärligt talat hade vi inte väntat oss att skillnaderna mellan vad en elev som valt en friskola får och vad den elev som går i en kommunal skola får i skolpeng skulle vara så otroligt stora. Alltså ännu viktigare att reda ut vad det beror på och att dra på sig både hängslen och livrem. Vi har alltså tagit rejäl höjd för olika faktorer som gör kommunernas uppdrag dyrare än det uppdrag fristående skolor har. Vi har dubbel- och trippelkollat, vi har justerat för alla möjliga faktorer och varit mycket generösa mot kommunerna när vi räknat på skillnaderna. Och inte minst har Mikaela Valtersson haft mängder med samtal med ansvariga kommunala tjänstemän för att säkerställa att hon har fått en korrekt bild av vad som ligger till grund för respektive kommuns beräkning av skolpengen.
Ändå – och möjligen är det inte helt förvånande för den som följt friskoledebatten – tycks friskolekritikerna knappt ha bemödat sig om att läsa rapporten. På X, tidigare Twitter, har de återupprepat samma argument som vanligt: men ni har ju inte tagit hänsyn till kommunernas bredare uppdrag, till ansvaret för skolplaceringar, till verksamhetskostnader. Jo, det har vi faktiskt visst. Mikaela Valterssons rapport redogör klart och tydligt för dessa extra kostnader som kommunerna har. Det är bara att läsa rapporten!
Ändå kvarstår alltså en oförklarlig skillnad på minst 11 000 kronor per elev och år. Så mycket lägre skolpeng får den elev som valt en friskola, efter att vi justerat för allt ifrån socioekonomisk elevsammansättning och utbudsansvaret – alltså kommunens ansvar för att kunna placera alla i kommunen boende skolpliktiga barn och ungdomar i skola – till kommunernas kostnader för planering, hemspråksundervisning, skolskjuts med mera. Innan dessa justeringar är skillnaden nästan 17 000 kronor per elev och år. Faktum är att kommunerna, om man fingranskar deras budgettabeller som Mikaela Valtersson har gjort, själva tagit höjd för sina extra kostnader. Konstigt vore det ju annars. Kommunerna tycks inte alls vara i behov av den omsorg friskolekritikerna visar om deras förmåga att räkna på kronor och ören. Sedan kan man förvisso diskutera om det verkligen är så att kommuner runt om i landet har tomma skolbänkar och tomma klassrum som bara står och väntar på elever som pluggar på friskolor eller i andra kommuner. Men hur det än förhåller sig med den saken har kommunerna alltså sett till att de har pengar över till det, som ligger utanför skolpengsberäkningarna. Och det är förvånande att de som påstår sig ha läst kommunala skolbudgetar mycket noggrant har missat detta.
Men vad lägger de då dessa kvarstående 11 000 kronor på, som inte går att förklara med elevernas socioekonomiska sammansättning, utbudsansvar och andra kostnader som kommunernas ”bredare uppdrag” medför? Jo, de pengarna går faktiskt inte till de kommunala skolornas elever. Utan till tungrodd, kommunal byråkrati. Det handlar om IT-lösningar, HR, löneadministration och liknande. Alltså sådana kostnader som friskolorna också har, men som friskolorna får inrymma inom den lägre skolpengen.
Är det rimligt att friskolornas elever ska få minst 11 000 mindre per år än sina jämnåriga i kommunala skolor? Är det rättvist? Är det förenligt med gällande lagstiftning? Svaren på alla dessa frågor är självfallet nej. Genom att lyfta bort en hel del kostnader som kommunala skolor borde ha (se uppräkningen ovan) från skolpengsberäkningen så straffar kommunerna de facto elever och föräldrar som gör ett aktivt val och väljer en friskola. Sedan är det en annan sak att dessa elever ändå får en bättre utbildning, enligt svensk skolforskning. Och det reser i sin tur frågan om hur det kommer sig att kommunerna inte lyckas leverera en bättre utbildning trots större ekonomiska resurser. Lagen säger förstås att alla elever ska behandlas likvärdigt och att kommunens beräkningar ska vara transparenta. Så fungerar det inte i dag – det står helt klart i och med rapporten ”Är friskolorna överkompenserade?”, som därmed bekräftar Riksrevisionens tidigare kritik mot kommunernas bristande transparens i en rapport i fjol.
Men för friskolemotståndarna spelar allt detta ingen roll. Deras verklighetsbeskrivning är klappad och klar. De behöver inte ens läsa vår rapport för att kunna avfärda den med väl inövade argument. Det kallas faktaresistens. Mer förvånande är att andra aktörer i politiken och samhällsdebatten tycks köpa det de säger. Skolpengsorättvisan är nämligen inte bara aktuell för friskolorna och deras elever. Den sätter fingret på ett större systemfel i svensk skola. Som inga extra pengar i världen tycks kunna avhjälpa. Det borde vi prata mer om.
Läs som sagt gärna rapporten Är friskolorna överkompenserade? Sveriges elever är värda en skolpengsdebatt som utgår från fakta!
Och se vårt frukostseminarium som handlar om skolpengsrapporten i efterhand här.
Här finns en mycket bra samlingssida för den som vill lära sig mer om skolpengen.