Kommunerna lägger ner 16 949 kronor mer per elev och år på en elev som valt en kommunal skola än på en elev som valt en fristående skola. Med hänsyn taget till statsbidrag och strukturbidrag.
När hänsyn tagits till socioekonomiska faktorer och kommunernas bredare uppdrag kvarstår en skillnad på 11 000 kronor som inte går att förklara.
Orange stapel visar det genomsnittliga belopp som elever i fristående grundskolor inte får del av.
Blå stapel visar vad kommunala grundskoleelever i genomsnitt kostar i de studerade kommunerna.
Ljusblå stapel visar den genomsnittliga skolpengen till elever i fristående grundskolor.
Skolminister Lotta Edholm har vid flera tillfällen uttalat sig i frågan och att menat att de fristående skolorna bör få en lägre skolpeng. Till Sveriges Radios lördagsintervju sade skolministern, alltså innan hennes egen utredning tillsatts och några direktiv presenterats:
– Kommunerna har ansvar för hela skolväsendet, att se till att det hela tiden finns skolplatser och så vidare, och ansvar att ta emot elever om friskolor läggs ner. Det kommer ju med en kostnad. Hur stor den kostnaden är, det kommer utredaren nu att titta på. Jag föreställer mig att kommunerna kommer att ha en högre skolpeng per elev än vad friskolorna har.
I rapporten ”Är friskolor överkompenserade?” tas hänsyn till de kostnader Lotta Edholm hänvisar till. De presenteras i flera fall i kommunernas budget.
Riksrevisionen lät våren 2022 utreda skolpengssystemet. Deras främsta slutsats var att det både är svårgenomträngligt och brister i transparens. Riksrevisionen menade att det är svårt att avgöra vad som bör vara korrekt storlek på skolpengen. Det beror på kommunernas beräkningar som ofta är både otydliga och godtyckliga. I sin granskning kom man fram till att det enbart i fyra procent av kommunerna var möjligt att följa beräkningen av skolpengen.
Skolpengen har sett olika ut genom tiderna
I dag är fristående skolor en naturlig del av det svenska utbildningssystemet. Ett lika naturligt inslag som rätten att välja skola. Så har det inte alltid varit – även om friskolor har en längre historia än vad de flesta tror.
Redan i mitten av 1800-talet fanns en rad flickskolor i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Malmö och Uppsala. Flickskolorna anses vara de första lyckade exemplen på privata skolsystem i Sverige. Det saknades statliga regleringar, men det betalades heller inte ut några offentliga bidrag till dem. Flickskolorna följdes av samskolor för både pojkar och flickor.
Under mitten av 1900-talet fattades beslut om Enhetsskolan. Och allt eftersom tankarna om standardisering och enhetlighet tog fart tunnades också antalet fristående skolor ut till ett mycket litet antal under 1970-talet. Kvar fanns ett antal internatskolor, såsom Lundsbergs, och ett antal skolor med specifik pedagogik som Waldorfskolorna.
1992 införde regeringen Bildt friskolereformen. I samband med detta infördes också den moderna skolpengen, som följer varje elev till den skola hen väljer. Till en början var ersättningen för varje elev lägre för den som valt en friskola, men å andra sidan tilläts inledningsvis friskolorna att ta ut elevavgifter.
Friskolornas finansiering har förändrats genom tiderna. Det fanns en tid då ersättningen inte var högre än 85 procent av de kommunala skolornas kostnader. Efter regeringsskiftet 1994 sänktes skolpengen till dessutom till 75 procent av den ersättning som kommunala skolor fick, men tre år senare beslutades om ersättning på samma grunder till alla huvudmän. Därmed slopades miniminivån om 75 procent, elevavgifter förbjöds, och den princip som fortfarande (i teorin) gäller etablerades – att alla elever ska ha rätt till lika resurser oavsett huvudman. Däremot möjliggjordes för kommunerna att göra ett så kallat skolpliktsavdrag för särskilda kostnader som kommunen hade för sitt åtagande.
Inte sällan lyfts siffrorna 85 och 75 procent fram som tecken på att friskolor i själva verket klarar sig på lägre ersättning. Men det är alltså inte hela sanningen. Friskolor kunde under den tiden finansiera sina verksamheter med både avgifter och donationer, något som är förbjudet i dag.
2005 fick Skolverket i uppdrag av regeringen att utreda och föreslå förändringar gällande prövning av bidrag för fristående skolor. I sin redovisning av utredningsuppdraget tog Skolverket bland annat fasta på den praxis som utvecklats vad beträffar skolpliktsavdrag, och kunde konstatera att kommunens eventuella kostnader för skolpliktsfunktionen inte låg på skolnivå och att kostnaderna dessutom var schablonmässigt beräknade. Slutsatsen från Skolverket var ett förslag att förbjuda skolpliktsavdraget i skolpengsberäkningen.
Samtidigt avgjordes ett flertal domstolsärenden rörande beräkningen av skolpengen. Av rättspraxis från den tiden framgår att när fristående skolor överklagat skolpliktsavdraget, kom kammarrätterna i ett flertal fall fram till att beräkningen som kommunerna hade gjort saknade grund i faktiska kostnader som kommunen kunde visa. Det handlade alltså i stället om hypotetiskt beräknade schabloner.
Efter en utredning började dagens bestämmelser om skolpengsberäkning att gälla 2010. Det var svårt att visa på att kommunen hade faktiska kostnader som var högre på skolnivå, därför togs det bort. Nytt var också möjligheten att överklaga skolpengsbeslut.