Såväl kvalitetsperspektivet som grundlags- och EU-rättsaspekterna har dessutom tagits upp av många remissinstanser. Men det har regeringen struntat i.
Regeringen har som sagt gått vidare med Reepalus förslag, trots att det har totalsågats av remissinstanserna. Idag kan vi läsa en intressant debattartikel som är undertecknad av ett antal forskare och experter inom kvalitetsområdet. De konstaterar att trots att Sverige har ett mycket gott rykte när det gäller att mäta kvalitet, avsett bransch, så har Reepalu inte hört av sig med frågor om hur man kan mäta kvalitet inom välfärdsområdet. Tvärtom har han konstaterat att det inte går att mäta kvalitet.
De skriver ”Det som förvånar oss mest är dock att svenska forskare inom kvalitetsområdet och svenska branschorganisationer inom kvalitetsområdet överhuvudtaget inte tillfrågats eller bjudits in i detta arbete. Många av de personer som uttalar sig samt tycker till om kvalitet och kvalitetsarbete har enligt vår kännedom ingen eller åtminstone mycket begränsad kännedom om detta sakområde. Detta upplever vi som mycket konstigt. Varför ska lekmän föra hela diskussionen när vi har en gedigen och välrenommerad kvalitetsforskning i landet?”
Det är lätt att instämma i detta. Kvalitetsexperternas artikel är bara ytterligare ett exempel på hur undermåligt det arbete är som Reepalu har gjort. En annan artikel, som tar upp grundlagsperspektivet på förslaget, understryker än mer att detta är en politisk beställning. Många jurister uttalar numera farhågor över den kraftiga ideologisering/politisering som skett på lagstiftningsområdet. Grundlagen och EU-rätten väger lätt. Det är en mycket allvarlig utveckling. Svensk Juristtidning uppmärksammar nu också den debattartikel som två jurister, Bexhed och Thorstensson, skrev nyligen i SvD. Skribenterna konstaterar där att ”En aspekt som hittills inte uppmärksammats i debatten är hur den föreslagna vinstbegränsningen förhåller sig till den grundlagsskyddade näringsfriheten. Frågan kommenteras heller inte i Reepalu-utredningens 850 sidor tjocka betänkande eller regeringens lagrådsremiss.”
De fortsätter ”Om det synsätt som lagts till grund för regeringens förslag skulle godtas, skulle vinstdrivande företag enkelt kunna utestängas från all typ av offentlig finansiering. Det skulle kunna gälla företag som bygger vägar, järnvägar och bostäder, företag som levererar mat till skolor och äldreboenden eller till och med företag som utvecklar och bygger bilar och flygplan. Det är anmärkningsvärt att en statlig utredning i sitt betänkande i stort sett helt förbigått frågorna om hur utredningens förslag förhåller sig till regeringsformen och EU:s rättighetsstadga. Det krävs en helt annan kvalitet på ett offentligt utredningsbetänkande för att kraven på fullgod beredning av ett lagstiftningsförslag skall vara uppfyllda.”
Lagrådet har nu att ta ställning till förslaget. Deras uppgift är otroligt viktig, deras granskning ska avse;
1. hur lagförslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften,
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Lagrådet har ofta anledning att ta ställning till om föreslagna lagbestämmelser är förenliga med EU-rätten eller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Låt oss hoppas att de gör en grundlig granskning och att regeringen sedan lyssnar på Lagrådets synpunkter. Låt oss också hoppas att vi aldrig mer får se ett sådant lågvattenmärke bland offentliga utredningar som Reepalus. Såväl kvalitetsperspektivet som grundlags- och EU-rättsaspekterna har dessutom tagits upp av många remissinstanser. Men det har regeringen struntat i.
Det är lätt att instämma i Bexhed/Thorsenssons avslutning på sin artikel ”Vi anser att det är utomordentligt viktigt att de grundläggande rättigheter och friheter som garanteras i grundlagen respekteras. Detta lagstiftningsärende är inte ett exempel på detta.”