I en artikel i DN säger skolminister Lotta Edholm att hon blir upprörd när friskolor får en del skolpeng i efterhand. Hon menar att det är ett tecken på att systemet måste ”helrenoveras” och att friskolor ”får pengar för kostnader de inte har”.
Man kan förstå att gemene man reagerar när media rapporterar om kommuner som tvingas ersätta friskoleelever för att de gjort underskott i den egna skolverksamheten, men man borde kunna kräva att skolministern har en djupare kunskap om hur systemet funkar.
Hon får det att låta som om bara kommunala skolor kan drabbas av plötsliga kostnadsökningar, för att de tappar elever, renoverar lokaler eller tvingas avveckla en skola. Så är det naturligtvis inte. Även friskolor kan drabbas av precis samma kostnader. Skillnaden är att friskolor inte kan räcka upp handen och be kommunen om extra tillskott de år budgeten inte går ihop.
Om en kommun gör underskott ett år har man tre år på sig att få en skolbudget i balans genom att göra de förändringar som krävs. Det kan handla om att minska antalet klasser, se över personalstyrkan, fundera på vilka inköp man gör, hur lokalerna nyttjas och annat. Att anpassa sin skolorganisation efter förändrat antal elever är något som alla skolor behöver göra emellanåt, fristående som kommunala. Inte minst när demografin förändras. Det kan absolut vara svårt att snabbt minska de fasta kostnaderna, men det är precis därför som kommuner har flera år på sig att balansera upp underskottet.
Det är alltså först efter fler år av systematiskt underskott och ensidig kompensation till elever i kommunala skolor som friskolor reagerar. Och det är väl rimligt? Varför ska kommunerna år efter år sätta en för snål budget för skolan och sedan bara stöd till elever som lojalt valt kommunens egna skolor. Det innebär i praktiken att det system vi har, som säger att alla elever ska ges samma villkor och förutsättningar för sin utbildning, urholkas.
Ett argument för att inte ersätta friskolor, trots att eleverna i den kommunala skolan fått mer pengar för sin utbildning, är att friskolorna inte kan bevisa att de haft samma kostnader. Det argumentet hade funkat i ett system där skolor ersattes för sina faktiska kostnader, men ett sådant system har vi inte. I ett sådant system skulle även friskolor haft rätt till tillskott för stora investeringar och annat som genererat ökade kostnader. Även de år som de kommunala skolorna inte haft motsvarande kostnader.
Det är lätt att föreställa sig att ett sådant system skulle leda till kraftigt ökade kostnader och ineffektiv resursanvändning.
Skolministern har varit skolborgarråd i Stockholm i tio år, därtill Liberalernas ledande skolpolitiker i Stockholm under nästan 20 år. Hon vet hur skolpengssystemet fungerar. Så när hon låtsas vara upprörd över att friskolor vill att lagen följs är det ett mycket trist spel för gallerierna.
Hon kunde lika gärna ha sagt: jag vet hur systemet fungerar, ökade kostnader kan drabba alla skolor, fristående som kommunala, även om de inte sammanfaller i tid. Därför är det viktigt att skolpengen är lika oavsett om eleven väljer en kommunal eller fristående skola. Kommunen är skyldig att behandla kommuninvånarna lika.
En politiker har också ett ansvar för att förklara hur regelverken fungerar. Det skolministern borde uppröras över är att kommuner år efter år underfinansierar den egna skolverksamheten.