• Friskolebloggen
• Kvalitet
• Ledarskap
• Likvärdighet

Varför talas det inte om ökade resultatskillnader inom skolor?

Som jag skrev i veckan så är det mycket fokus på struktur i skoldebatten. Jag har vaknat flera mornar i veckan av att P1 morgon talar om skolsegregationen. Tisdagens program handlade om att många kommuner läger ner skolorna som ligger i ytterområden och ser till att eleverna får åka till en centralt belägen skola. Då kommer man visserligen bort från boendesegregationens effekter – men leder det till bättre skolresultat? Det framgår inte och så enkelt är det inte heller.

I mitt förra inlägg nämnde jag Skolinspektionens kvalitetsgranskningar. Under tisdagen kom en mycket intressant rapport. ” Resultatskillnader inom skolor – Rektorers arbete med att analysera klassresultat och främja goda studieresultat för alla elever”. 23 kommunala skolor har granskats, åk 7-9. 

Jag har ofta framhållit att Pisa-undersökningarna visar att Sverige avviker kraftigt när det gäller inomskolvariationen, skillnader inom en skola. Det avfärdas ofta med att det är en ointressant indikator. Men nu har Skolinspektionen tagit itu med detta. De skriver ”En central målsättning för svenskt skolväsende är att elevernas utbildning ska vara likvärdig. Målsättningen om en likvärdig utbildning för alla elever gäller likväl mellan som inom skolor. Verksamheten inom en skola ska hålla samma jämna höga kvalitet, så att alla elever oavsett skiftande behov och förutsättningar ges möjlighet att nå målen för utbildningen. De flesta studier av skolans likvärdighet undersöker resultat mellan skolor. En omfattande diskussion finns om att skillnader mellan skolor har ökat.Vissa studier visar emellertid att variationen mellan klasser över tid också har ökat i Sverige. Det finns stöd för att det som sker inom en skola, särskilt kopplat till klassrum, undervisning och lärare, kan förklara en stor del av resultatvariationen mellan elever.”

Kort sagt – har man otur och hamnar i fel klassrum så kan det påverka resultatet. Ledarskapet i skolan har givetvis stor betydelse här. Därför har de granskat kvaliteten i rektorernas arbete med att främja goda studieresultat för alla elever. Resultatet är inte upplyftande. Här kommer några exempel:

• Det är ovanligt att rektorer leder ett arbete där resultatskillnader mellan klasser synliggörs och undersöks med systematik.
• Det är vanligare att man sätter in åtgärder i klasserna utifrån sociala aspekter, ofta då reaktiva insatser.
• Över hälften av rektorerna har inte en tydlig bild av hur elevernas kunskapsresultat ser ut på klassnivå i ämnena svenska och matematik. 
• Endast på fyra skolor jämförs genomsnittligt betygspoäng per ämne mellan klasser.
• Rektorer och personal kan tycka att det är känsligt att jämföra och undersöka klassernas resultat. 
• Rektors stöd till lärare ges sällan utifrån kunskap om klassernas resultat utan många gånger efter signaler om att något inte fungerar i klassen. 
• Nästan samtliga skolor lägger ner mycket tid på att sätta samman klasser så att de får väl fungerande grupper. De flesta blandar elever från olika avlämnade klasser i åk 7, vilket leder till socioekonomiskt blandade klasser. Vid sammansättningen av klasser tar rektorerna större hänsyn till hur socialt fungerande gruppen är än elevernas tidigare kunskapsresultat.

• Bara en del av de ökade resultatskillnaderna mellan skolor kan förklaras av en ökad skolsegregation, dvs den socioekonomiska elevsammansättningen. Resultatskillnaderna inom skolor, dvs elevernas kunskapsresultat, har ökat under 2004-2016 från 8 till 12 procentenheter. Skillnaderna inom skolor, mellan klasser har knappt diskuterats alls. Detta trots att vi vet från forskningen att klassnivån, enskilda lärares undervisning, elevsammansättningen, förväntningar på elever och medarbetare samt arbetsklimatet i gruppen, har stor betydelse för att eleverna ska lyckas i sina studier. Här är rektorns roll som arbetsledare helt central.
• 
  Här ligger mycket av skillnaden mellan framgångsrika och inte framgångsrika skolor. Ett faktum som också Maria Jarl mfl skrivit om i boken ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola”.

Skolinspektionen menar att ” Granskningens resultat ger en tydlig bild av att kunskap och förståelse av resultatskillnader mellan klasser inte är en framträdande del av skolornas kvalitetsarbete.”

Förhoppningsvis kan denna rapport leda till att skolor lär av de som har fokus på rektors ledarskap i denna viktiga kvalitetsfråga och till att fokus i skoldebatten hamnar i klassrummet. Det är där som framgången byggs. Den som tror att lösningen på svensk skolas likvärdighet handlar om att alla elever ska gå i samma skola borde läsa denna rapport. Det är vem som leder i huset och vad som händer i de olika klassrummen som gör skillnad. Det visas igen och igen och nu också i denna rapport.

Åter kan jag konstatera att den sk Likvärdighetsutredningen, som nu är på remiss, inte alls adresserar dessa frågor i sina förslag. De handlar bland annat om att omorganisera myndigheter, att styra skolval och att sänka skolpengen för de elever som väljer en friskola. Det är långt borta från klassrummet.

På vår konferens Se skolans verkliga utmaningar, så togs flera aspekter upp som vi nu hittar i Skolinspektionens rapport. Titta gärna på vår inspelning av dagen.

Jag har sagt det tidigare i veckan och jag säger det igen:

Det är känt vad som är framgångsfaktorer för skolor, det finns mycket forskning kring detta. Inget hindrar att vi tar tag i dessa uppgifter tillsammans.