Möjligen är det symptomatiskt att nyheten om att flera skolor runtom i Sverige stängts på grund av skyddstopp, med hänvisning till den akuta bristen på legitimerade lärare, kom först efter valet. Lärarbristen har länge varit en tidsinställd bomb inom det svenska skolväsendet. Och nu tycks den brisera med kraft. Lärarfacken varnar för att 200 skolor kan tvingas stänga för att de inte har nog med legitimerade lärare.
Men frågan passade visst inte valrörelsens förenklingar och smutskastningar inom skoldebatten.
Hittills i år har sju skolor stängt efter att skyddsombud utlyst skyddstopp – det motsvarar det årliga genomsnittet. Men tidigare har det varit mycket ovanligt att skolor stängts på grund av just lärarbrist. Det lär tyvärr bli vardag.
År 2035 räknar SCB med att Sverige kommer att sakna mer än 65 000 lärare. Och detta är inga nyheter. Skolverket har en lägre bristprognos (12.000 år 2035), men även de konstaterar att lärarbristen är ett stort problem. I flera år har skolvärlden känt till och lyft frågan om lärarbristen. Men frågan var uppenbarligen inte tillräckligt viktig för att förekomma i valrörelsen.
Lärarbristen får stora konsekvenser för landets elever. Inte minst drabbar skyddstopp på kanske uppemot 200 skolor först och främst de elever vars skolor stängs på grund av brist på behöriga lärare. Men om vi inte åtgärdar problemet snabbt sätter vi också framtiden för de elever som får mindre kvalitativ undervisning på spel. I statistiken ser vi tyvärr att det är de elever som mest behöver högkvalitativ, lärarledd undervisning som går i skolor med flest obehöriga lärare. Jämför man två skolor där andelen elever med högskoleutbildade föräldrar på den ena är tio procent och på den andra 90 procent är också andelen behöriga lärare 23 procent högre på den förstnämnda.
Hur löser vi då problemet? Utbildar fler lärare? Problemet är att det har man försökt – med resultatet att närmare hälften av lärarstudenterna hoppat av för att de inte klarat tempot och kunskapskraven på lärarutbildningen. Nästan fyra av tio studenter på grundlärarutbildningen hoppade av innan de slutfört termin sex. Studenterna håller ofta inte måttet.
”Vi ska ju inte undervisa studenterna i grundskolematte, vi ska lära dem hur de undervisar i matematik”, säger Marie Fredriksson, programledare för grundlärarprogrammet vid Göteborgs universitet till Göteborgs-Posten.
Helt enkelt är det alltså inte att lösa detta allt mer akuta problem. Det hjälper inte att bara fylla de tomma platserna på landets lärarutbildningarna. Det gäller att fylla dem rätt personer. Och då måste vi höja läraryrkets status. Det handlar kanske snarare rentav om att göra det svårare att komma in på lärarutbildningarna, inte lättare.
Organisationen Teach for Sweden kan bidra till att lösa en del av problemet. Intresset för deras program är något som politiken borde ta vara på. Flera sökande per plats. Personer som har ämneskunskaper och är mitt i livet, men som kan tänka sig att byta till att bli lärare. Kan det bli bättre? Förhoppningsvis kan den nya regeringen ge organisationen möjlighet att bygga ut sitt program så att fler av de sökande kan få möjlighet att gå programmet och därmed bidra till arbetet i en skola från dag ett.
Detta, liksom mycket annat, är en av de riktiga och viktiga skolfrågor som den tillträdande nya regeringen behöver ta sig an. Det är hög tid att kavla upp ärmarna och grotta ner sig i skolans verkliga problem den kommande mandatperioden. Vi har ignorerat dem alldeles för länge redan.