Hur har skolpengen sett ut genom åren?

Mot bakgrund av den diskussion som uppstått i media kring skolpengens nivå genom tiderna, där det bl a hävdas att skolpengen utgjorde 85 procent av den kommunala kostnaden när friskolereformen genomfördes, finns det anledning att påminna om har det faktiskt sett ut fram till idag. Det som tex inte nämns är att de 85 procenten kompletterades med rätten att ta avgift för friskolorna. Det är det få som minns och än färre som förespråkar att vi ska gå tillbaka till den modellen. Bifogar en gedigen genomgång av hur det har sett ut sedan 1960-talet. Förbundets jurist Gudrun Rendling har gjort denna djupdykning i historiska arkiv. Det blir ett långt inlägg men så täcker det också 40 år.

En sammanfattning av skolpengsbestämmelser och beräkning av pengen sedan 1960-talet

I betänkandet En mer likvärdig skola föreslås att skolpengen, dvs. det bidrag en fristående skola får från kommunen per elev, ska sänkas från den i dag gällande principen om att alla elever ska få samma resurs oavsett huvudman.  Med anledning av förslaget vill vi göra en tillbakablick på skolpengens utformning och skälen till varför pengen skulle beräknas på ett visst sätt.

Sammanfattning

  • 1960-talet – fanns möjlighet att fullgöra skolplikten i enskild skola. Skolan godkändes av regeringen för att i vissa fall få statligt stöd, annars av skolstyrelsen. I övrigt finansiering med ideellt arbete och elevavgifter.
  • 1970-talet – introducerades begreppet fristående skola. Systemet med av regeringen godkänd skola och i vissa fall statligt stöd kvarstod. Elevavgifter finansierade där inget statligt stöd fanns.
  • 1980-talet – stärktes fristående skolors situation. Även gymnasieskolor kunde bli godkända. Länsskolnämnderna tog över beslut om godkännande av fristående skolor. Fortfarande finansierades merparten skolorna med ideellt arbete och elevavgifter.
  • 1990-talet – reformer, reformer! Kommunalisering av skolväsendet samt utredningar som menade att elever måste ha rätt till samma resurser i friskola som i kommunal skola. Friskolereformen som innebar att godkända skolor ska ha rätt till offentliga bidrag, först på 85 % och sedan 75 % av kostnaden för en kommunal elev. Elevavgifter skulle finansiera mellanskillnaden.
  • I och med kommunaliseringen försvann Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna. Skolverket bildades och tog över godkännande och beslut om bidrag för fristående skolor.
  • 1997 – ny viktig reform för eleverna i friskolor: Grunderna för bidragsbestämningen förändrades. Den tidigare miniminivån på 85 % resp 75 % togs bort. Istället infördes den princip som fortfarande gäller, nämligen att bidrag skulle ges enligt samma grunder som tillämpas för kommunens egna skolor. Elevavgifter förbjöds – alla ska kunna söka till friskola utan att betala extra för det. De fristående skolorna skulle också inordnas i samma resursfördelningssystem som de kommunala för att skapa så likvärdiga förutsättningar som möjligt för eleverna. Möjligt för kommunerna att göra skolpliktsavdrag, för kostnader som kommunen hade speciellt för sitt åtagande.
  • Överklagande av skolpeng kunde endast ske genom laglighetsprövning. En mängd överklaganden skedde, framförallt av skolpliktsavdraget, som inte var specificerat i lagstiftning. Rättspraxis visade att kommunerna i princip aldrig kunde påvisa några faktiska kostnader för sina extra åtaganden och kommunerna fick bakläxa.
  • 2006 – Skolverket lämnade rapport om skolpengsberäkning, bl a att skolpliktsavdraget bör tas bort, samt ytterligare förslag om godkännande och prövning.
  • Utredning presenterar Bidrag på lika villkor med dagens skolpengsregler som började gälla 2010. Skolpliktsavdraget ansågs inte innebära kostnader på skolnivå, samt svårt att visa på en kommuns faktiska kostnader, varför det togs bort. Nya reglerna innebar också möjlighet att överklaga skolpengen i sak, dvs. genom förvaltningsbesvär. Trots syftet med att förtydliga pengberäkningen har många överklaganden skett, då det är i stort sett omöjligt att avgöra om pengen fördelas på lika villkor för elever i kommunal respektive fristående skola.

 

På 1960-talet

Under vissa förutsättningar kunde skolplikten få fullgöras i en annan skola än grundskolan, t.ex. i en enskild skola, enligt 1962 års skollag. Förutsättningarna för ett godkännande var att skolans undervisning till art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarade grundskolans. Till det kom ett krav på att skolan skulle ledas av en person som var lämpad både för undervisning och för att leda en skola.

Då fanns också ett system där de enskilda skolorna antingen var berättigade till offentliga bidrag eller inte. För statsbidrag till enskilda grundskolor gällde att det skulle finnas starka pedagogiska skäl. Dessa kunde bestå i att skolans verksamhet syftade till att pröva eller genomföra ”… mer omfattande eller genomgripande kursplanemässiga, metodiska eller andra pedagogiska idéer och tankar där man genom en speciell uppläggning av skolans hela arbete ville för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande uppfostrings- och omvårdnadsidéer”. För att få bli berättigad till statsbidrag var det regeringen som godkände skolan. Avsikten var att erbjuda vissa verksamheter bidragsmöjligheter, om än i begränsad omfattning. Att möjligheterna till bidrag bedömdes från fall till fall framgår bl.a. av att de reglerades i olika förordningar, för en eller ett par skolor åt gången. Det krävdes alltså riksdagens prövning av om bidrag skulle utgå i det enskilda fallet.

För de enskilda skolor som inte kom i fråga för statsbidrag, var det i stället skolstyrelsen i kommunen som beslutade om godkännande.

För både statsbidragsberättigade skolor och övriga enskilda skolor var det elevavgifter som täckte kostnaderna för driften av skolan, tillsammans med ideellt arbete.

På 1970-talet

På 70-talet gjordes ett flertal olika utredningar om enskilda skolor. Pga. av de olika uppfattningarna som rådde kring frågan om enskilda skolor, tillsatte regeringen till sist en kommitté för en samlad utredning om skolor med enskild huvudman – SEH-kommittén. Kommittén föreslog dels att de olika beteckningarna för enskilda skolor skulle ersättas med begreppet fristående skola samt lämnade även förslag om rätten för fristående skolor att få ett begränsat statligt stöd. Fortfarande gällde det tudelade systemet att enbart vissa grundskolor skulle få statsbidrag, samt att skolornas kostnader i övrigt täcktes via elevavgifter.

På 1980-talet

1982 beslutade riksdagen om SEH-kommitténs förslag. Därefter fortsatte också kommitténs arbete med att ta fram likartade regler även för gymnasieskolor. Förslagen innebar att en fristående gymnasieskola skulle ha möjlighet att få statsbidrag om dess utbildning, genom sitt innehåll eller sin pedagogik, skilde sig från den utbildning som erbjöds av det allmänna. Den skulle m.a.o. kunna ses som ett komplement till den offentliga skolan.

Under senare delen av 1980-talet skedde en förstärkning av de fristående skolornas situation. Genom riksdagsbeslut 1988 slopades kravet på att varje fristående skola skulle driva en verksamhet som gav värdefulla erfarenheter för skolväsendet i stort. Istället skulle utgångspunkten för bidragsgivning vara att det fanns ett allmänt intresse av att alternativ pedagogik eller verksamhetsinriktning prövades, oavsett om erfarenheterna av detta direkt kunde överföras till grundskolan eller ej. Det skulle därför vara en tillräcklig förutsättning för att kunna få statsbidrag att en fristående skola hade en prägel som på något sätt avvek från grundskolans. En sådan särskild prägel kunde vara att verksamheten bedrevs utifrån en särskild pedagogisk grundsyn, att timplaner och kursplaner påtagligt avvek från de som tillämpades i den offentliga skolan eller att det var en skola med konfessionell prägel. I samband med det överflyttades också uppgiften att pröva om en fristående skola skulle godkännas för fullgörande av skolplikt från skolstyrelserna till länsskolnämnderna.

På 1990-talet

1989 beslutade riksdagen, efter många års debatt, att de offentliga skolorna skulle kommunaliseras och reformen genomfördes 1991. När det gällde de fristående skolorna hade, sedan några år tillbaka, länsskolnämnderna prövat ansökningar om godkännande för fullgörande av skolplikt. När nämnderna nu lades ner kom Skolverket att ta över den uppgiften. Beslut om statsbidrag prövades dock även fortsättningsvis av regeringen.

Beträffande statsbidragen till fristående skolor gjorde Utbildningsutskottet ett uttalande om att kommunerna borde fördela sina resurser på samma sätt till fristående skolor som till kommunens egna skolor. Med anledning av uttalandet tillsattes strax före valet 1991 en utredning med uppgift att se över förutsättningarna för uttag av elevavgifter vid fristående skolor för skolpliktiga elever och vissa andra frågor om resurstilldelning. Utredningsarbetet redovisades i betänkandet Fristående skolor – bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38).

Utredningen Fristående skolor – bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38) – Friskolereformen

Det var då den första genomgången av finansieringen av friskolor skedde. De statistiska uppgifter som användes grundade sig på förhållandena läsåret 1991/92. Det fanns då 77 godkända skolor på grundskolenivå. 17 av dem hade godkänts efter 1990. Den genomsnittliga elevkostnaden var 40 procent lägre än genomsnittskostnaden för elever i kommunal skola. Det förklarades, enligt utredningen, främst av lägre löner till personalen, mindre och billigare lokaler, lägre administrationskostnader samt framförallt ett betydande inslag av ideella insatser. Finansieringen av verksamheten bestod endast till 52 procent av offentliga bidrag. Resterande del togs ut i form av elevavgifter (30 procent) samt bidrag från föräldrar, sponsormedel och gåvor (sammanlagt 18 procent). Det var långt ifrån alla skolor som tog ut elevavgift. Bland de 72 procent av skolorna som tog ut avgift var också variationen stor i fråga om avgiftens storlek; medianvärdet för avgiften var 8 000 kr per elev och år medan den högsta avgiften var 43 100 kr. Storleken på de kommunala bidragen varierade också kraftigt mellan kommunerna. Vissa kommuner lämnade endast bidrag till mat och läromedel medan skolpeng hade införts i andra.

Utredningen kom fram till att det var viktigt att skapa mer likvärdiga villkor för fristående och kommunala skolor. Elevavgifter skulle då endast behövas i mycket liten omfattning men möjligheten borde få finnas kvar för att de fristående skolorna skulle kunna klara kostnader som inte täcktes av offentliga bidrag.

Men redan innan utredningen presenterades beslutade den nytillsatta regeringen 1991 att alla godkända fristående grundskolor skulle ha rätt till offentliga bidrag. Skolpengen skulle utgöras av en miniminivå av 85 procent av kostnaden för en kommunal skolelev.

När väl utredningen sedan presenterades beslutade riksdagen om resterande förslagen. Resultatet av utredningen blev den så kallade Friskolereformen. Syftet med reformen var att skapa större möjligheter för föräldrar och barn att fritt välja grundskola. Detta kopplades bl.a. till Sveriges åtaganden enligt flera internationella konventioner. För att en sådan valfrihet skulle bli reell ansåg regeringen att det krävdes att de ekonomiska villkoren för de olika skolformerna blev mer likvärdiga. Det angavs också att det var skolans åtagande som skulle avgöra omfattningen av de offentliga bidragen, inte vilken juridisk form verksamheten hade. I anslutning till detta infördes också en utökad möjlighet till bidrag för fristående skolor på gymnasienivå. Fr.o.m. 1994 kunde dessa av regeringen förklaras berättigade till bidrag från elevernas hemkommun.

1994 skedde också ett regeringsskifte och den nya riksdagen fattade då beslut om att skolpengen i stället skulle utgöras av 75 procent av kostnaden för en kommunal skolelev. Det handlade alltså inte om någon ny principiell syn på kostnaderna/bidragen för friskolor i sig, utan var uttryck för en politisk syn på friskolorna.

Ett mycket viktigt påpekande är detta: Regeringen gjorde i samband med besluten om miniminivån av bidraget ingen förändring av de fristående skolornas rätt att ta ut elevavgifter. Däremot angavs att avgifterna skulle vara skäliga och kunna relateras till särskilda kostnader som en viss skola hade. I prop. 1992/93:230 s. 40 står det: ”Utredarens förslag: De fristående skolor som inte får vissa nödvändiga kostnader helt täckta med skattemedel, skall ha möjlighet att ta ut en skälig avgift med bibehållet offentligt bidrag.”
Tanken var alltså aldrig att underfinansiera friskolorna genom bidraget. Mellanskillnaden mellan skolans kostnad och skolpengen skulle i stället finansieras av elevavgifterna. Följden av det innebar att endast välbeställda föräldrar eller de som kunde bidra med ideellt arbete kunde ha sina barn i friskola. En omodern tid och en omodern syn på elevers rätt till likvärdig utbildning.

1995 års Friskolekommitté

1995 tillsattes en ny Friskolekommitté med sikte på friskolors villkor och finansiering. Nu framkom dock ett betydligt större elevperspektiv där det tydliggjordes att eleverna hade rätt till samma resurser oavsett vilken skola de valde. 1996 presenterades Fristående skolor m.m. (prop. 1995/96:200) som antogs av riksdagen och började gälla 1997. Den innebar i korthet:

  • Möjligheten att ta ut elevavgifter försvann
  • Fristående skolor skulle vara öppna för alla elever
  • Grunderna för bidragsbestämningen förändrades. Den tidigare miniminivån på 85 respektive 75 procent togs bort. Istället infördes den princip som fortfarande gäller, nämligen att bidrag skulle ges enligt samma grunder som tillämpas för kommunens egna skolor. De fristående skolorna skulle också inordnas i samma resursfördelningssystem som de kommunala för att skapa så likvärdiga förutsättningar som möjligt.
  • Vidare fick också fristående gymnasieskolor rätt till bidrag om deras utbildning motsvarade de nationella programmen. Där utgick pengberäkningen i stället utifrån en överenskommelse med kommunen, annars skulle den så kallade riksprislistan tillämpas, en av Skolverket fastställd prislista per program.
  • Godkännande och rätt till bidrag blev två beslut. Det fanns nämligen möjlighet för vissa skolor att avsäga sig rätten till bidrag för att i stället teckna avtal med olika kommuner om en annan typ av finansiering. Det handlade framförallt om sådana skolor som riktade sig mot elever i behov av särskilt stöd.

En av de viktigaste förändringarna var att möjligheten att ta ut elevavgift försvann. Det innebar att alla som önskade kunde söka till en friskola, oavsett ekonomiska möjligheter. Samtidigt ställdes krav på att friskolor skulle vara öppna för alla. Det var en stor förändring och minskade tydligt segregationen. En stor vinst för både friskolorna och eleverna.

Mot slutet av 90-talet utvidgades bidragsbestämmelserna till att omfatta även förskoleklass och fritidshem. Ungefär vid samma tid fördes också bestämmelserna om förskola över till skollagen från socialtjänstlagen. Bestämmelserna kring fristående förskolors bidrag innebar att bidraget/pengen inte oskäligt fick avvika från kommunens kostnad, vilket alltså utgjorde ett avsteg från reglerna för pengberäkning för grundskolorna.

Under de följande åren på 90-talet och in på 2000-talet arbetade den så kallade FRIST-kommittén med uppföljningar och olika justeringar av pengberäkningen. 2002 skedde återigen en något större förändring. Då beslutades om total avgiftsfrihet (inklusive förbud mot ansökningsavgift till fristående skola), krav på lärarbehörighet, en uttrycklig reglering av huvudmannens förutsättningar att bedriva verksamheten samt ett bemyndigande för regeringen att kräva ekonomisk redovisning. Däremot bibehölls de tidigare reglerna för godkännande och rätt till bidrag.

2005 beslutades i riksdagen att förenkla bidragsgivningen till fristående skolor. Därmed kom pengberäkningen att i första hand utgå från kostnaden per elev på kommunens eget motsvarande program, och om kommunen inte erbjöd programmet, så skulle riksprislistan gälla. Möjligheten att komma överens om skolpengen togs alltså bort.

Fortfarande var man dock inte helt nöjd med hur beräkningen av skolpengen gick till. Vid den här tiden kunde kommuners beslut om skolpeng endast överklagas genom så kallad laglighetsprövning, dvs. överklagandet kunde bara avse om pengberäkningen och beloppet stod i strid med skollagstiftningen. Kommunerna gjorde olika när det gällde momskompensation, beräkning av lokalkostnader och framförallt det så kallade skolpliktsansvaret, som utgjorde ett hypotetiskt antagande att en kommun hade högre kostnader för att bereda alla elever plats. Därför gjordes ett avdrag på den framräknade pengen, ett avdrag som varierade i storlek mellan ca 3 procent av bidraget upp till nästan 20 procent. Samtidigt fick dåvarande länsrätterna ta emot många överklaganden.

Skolverkets rapport 2006

Skolverket fick därför i november 2005 ett regeringsuppdrag som innebar att utreda frågor och ge förslag till förändringar beträffande prövning och bidrag för fristående skolor. Av uppdraget framgick att Skolverket i första hand skulle föreslå förändringar inom ramen för nuvarande bidragssystem, vilket innebar att kommunen ska lämna ersättning till fristående skolor på samma grunder som kommunen fördelar resurser till sina egna skolor. Utredningen genomfördes i samråd med Sveriges Kommuner och Landsting samt Friskolornas Riksförbund. Samrådet präglades av en vilja att finna gemensamma lösningar och det ledde också fram till att de båda organisationerna ställde sig bakom flertalet av de förslag som lades fram, flertalet av dem handlade om förtydligade riktlinjer för prövning och tillstånd för friskolor.

Så här skrev Skolverket i sin rapport 281 från 2006:
” De fristående skolorna har med tiden utvecklats till att bli jämställda med kommunala skolor. Kravet på att de fristående skolorna skall komplettera kommunens skolor är borta, vilket innebär att offentliga och fristående skolor tillsammans utgör skolväsendet för barn och ungdomar. Av t.ex. regeringens proposition Fristående skolor (prop. 2001/2002:35), Utkast till lagrådsremiss Ny skollag (U2005/5584/S) och Utbildningsutskottets betänkande Fristående skolor m.m. (2005/06:UbU13) framgår att likvärdiga villkor, i alla avseenden och för alla skolor, är en viktig förutsättning för att eleverna skall kunna välja skola oavsett bakgrund och förutsättningar.”

Vidare: ”En grundläggande utgångspunkt för arbetet är att ur ett elevperspektiv ge förslag som innebär att bidragssystemet och regelverket blir likvärdigt för alla skolor som ingår i det svenska skolväsendet. En bärande princip som också framgår av uppdraget är att det är kommunens ansvar att finansiera alla barns och ungdomars utbildning. Det betyder att de barn och ungdomar som väljer att gå i en fristående skola varken får missgynnas eller gynnas i jämförelse med eleverna i den kommunala skolan.”

Samtidigt avgjordes ett flertal domstolsärenden rörande beräkningen av skolpengen. Av rättspraxis från den tiden framgår att när skolor överklagat skolpengsavdraget, har Kammarrätterna i sin prövning i ett flertal fall kommit fram till att beräkningen saknar grund i faktiska kostnader som kommunen kunnat visa. Det handlar alltså om hypotetiskt beräknade schablonavdrag som kommunen gjort på skolpengsbeloppet.

Kammarrätten i Jönköping underkände i dom den 12 april 2005 (mål nr 3492-04) ett schablonmässigt beräknat avdrag för skolpliktskostnader. Samtidigt uttalade kammarrätten att kommunen kan ha kostnader för skolverksamheten som en fristående skola inte har. Det kan t.ex. gälla kostnader för att bereda alla ungdomar i kommunen gymnasieutbildning. Kommunen kan också ha rätt att ta hänsyn till sådana kostnader när bidraget till fristående skolor bestäms, men det får inte ske schablonmässigt. Liknande resonemang förde Kammarrätten i Göteborg i dom den 14 mars 2007 (mål nr 5785-05) när det sades att kommunen måste ha en tydlig redovisning av sin resursfördelning och att avdrag för s.k. skolpliktskostnader inte får ske schablonmässigt utan måste preciseras. Kammarrätten ansåg inte att kommunen hade uppfyllt dessa krav och upphävde därför kommunens beslut. I ett ärende som egentligen rörde lokalkostnader underkände Länsrätten i Dalarna (mål nr 727-04 och 728-04) kommunens beräkning av kostnaderna för att ha en beredskap för att ta emot samtliga elever i fristående skolor. Länsrätten ansåg dels att kommunen inte hade visat att den faktiskt hade avsatt resurser för ändamålet, dels att kommunen hade gjort avdrag för rörliga kostnader (t.ex. skolmat, elevvård och läromedel) som först kunde bli aktuella om beredskapen behövde infrias.

Skolverket tog i sin rapport fasta på den praxis som utvecklats under 2005 och 2006 och kunde konstatera att eventuella kostnader som skolpliktsbevakning m m kunde medföra, inte låg på skolnivå och att kostnaderna dessutom var schablonmässigt beräknade. Det skulle kunna vara annorlunda om kommunen verkligen kunde peka på dessa skolor. Men slutsatsen från Skolverket var ett förslag att förbjuda skolpliktsavdraget i skolpengsberäkningen.

Det fanns alltså flera förslag som rapporten pekade på och som borde utredas ytterligare.

Med rapporten som grund beslutade därför regeringen 2007 att tillsätta en statlig utredning med en särskild utredare, Fredrik Forssman.

Offentliga bidrag på lika villkor – med ytterligare fokus på elevers rätt till samma resurser oavsett huvudman

Enligt direktiven till utredningen skulle utredaren ta fasta på att den lika villkors-princip som skolpengsberäkningen ändå vilade på, men förstärka och förtydliga så att den verkligen tillämpades. Av direktiven framgår följande:

”Fristående skolor är en självklar och viktig del av det svenska skolväsendet. De bidrar till en ökad mångfald som i sin tur ökar valfriheten för alla elever. Rätten att välja skola är en demokratisk självklarhet i ett pluralistiskt samhälle. Fristående skolor medverkar till att stärka den pedagogiska utvecklingen och förnyelsen i svenskt skolväsende. För att fristående skolor skall få fullgoda förutsättningar att driva sin verksamhet behöver också kommunernas beräkningsunderlag för ersättning till fristående skolor bli mer enhetliga och transparenta. Regeringen anser mot den bakgrunden att principen om likvärdiga och rättvisa villkor för alla förskolor, fritidshem och skolor oavsett huvudman skall stärkas.”

Eftersom så många pengbeslut överklagades i domstol och dessa ärenden endast kunde prövas som laglighetsprövning behövdes ett nytt system. Sättet att få skolpengen prövad gjorde att länsrätten (eller högre instans) kunde konstatera att beräkningen inte stämde med skollagen men kunde inte ange ett nytt krontal på pengen; endast återvisa ärendet till kommunen för ett nytt beslut. I många fall blev innebar det att en kommun som inte ville rätta sig kunde fatta beslut om precis samma pengnivå som tidigare och så fick skolan återigen överklaga. Därför fick också utredningen i uppdrag att föreslå hur skolpengsbesluten skulle kunna prövas i sak, dvs. genom förvaltningsbesvär, där domstolen kan fatta ett eget nytt beslut.

Det i sin tur gjorde att fokus måste läggas på att få fram en så absolut transparent beräkning att en domstol skulle kunna göra en sådan prövning och verkligen kunna göra en bedömning av om kommunens skolpengsberäkning verkligen utgick från lika villkor för eleverna.

Utredningen kom i korthet fram till följande förslag:

  • En ny beräkning av skolpengen som utgår från tydliga kostnadsposter
  • Skolpengen delas upp i grundbelopp och i förekommande fall tilläggsbelopp för elever i behov av omfattande särskilt stöd
  • Möjligheten att ersätta skolor utifrån ”skolans åtagande och elevens behov” dvs. utifrån elever stödbehov, togs därmed bort. Ingen möjlighet att träffa avtal om skolpengen.
  • Skolpliktsavdraget tas bort
  • Schablon för kompensation av administrationskostnader och moms
  • Skolpengen ska fastställas senast 31 dec året innan den ska gälla och beräknas på kommunens budget
  • Möjlighet att överklaga kommunens pengbeslut genom förvaltningsbesvär, där skolhuvudmannen blir part och kommunen motpart.

Dessa förslag antogs i riksdagen 2009 och började gälla på beräkning av skolpeng från och med 1 januari 2010.

Tyvärr har dock hela syftet med de nya pengbestämmelserna, dvs. att skolpengsberäkningen ska vara enkel, tydlig och transparent, så att också en domstol ska kunna avgöra om eleverna fått resurser på lika villkor, förfelats. En mängd överklaganden har skett under de tio år som bestämmelserna i skollagen gällt. Problemet är framförallt den bristande tydligheten.

Trots att allt från direktiven till utredningen, utredningens betänkande och regeringens proposition till riksdagen om skolpengsbestämmelserna andats just krav på transparens, har EN mening i propositionen fått genomslag hos domstolarna, nämligen:
”Ett minimikrav bör dock vara att det ska vara möjligt att urskilja hur lokalkostnadsersättningen, administrationsschablonen och momskompensationen har beräknats.” (prop. Offentliga bidrag på lika villkor 2008/09:171, s. 33).

Med den knapphändiga redogörelsen för hur kommunen kommit fram till beslutet om skolpeng, blir det helt omöjligt att avgöra om pengen ger samma resurser till en elev i fristående skola som i en kommunal. Det kan heller inte domstolarna avgöra, utan blir tvingade att godta kommunens påstående i den delen, så länge kommunen redovisat just de olika schablonbeloppen. Det är en stor brist i nuvarande pengbestämmelser.

Förbundet gav revisionsbolaget Deloitte Sverige i uppdrag att granska ett 20tal kommuners pengberäkningar för att se om dessa utgick från lika villkor. Trots att revisorerna arbetade under flera månader, misslyckades de att avgöra om eleverna fick samma resurser oavsett skolhuvudman.

När det gäller de nya bestämmelserna om ersättning för elever i behov av särskilt stöd genom tilläggsbelopp har även dessa inneburit stora brister och påfrestningar för de elever som är i behov av extra resurser för stödåtgärder. Det är i dag i stort sett helt omöjligt att få extra resurser för sådana åtgärder, oavsett graden av elevers omfattande och extraordinära behov. Det slår hårt mot de elever som är svagast och mest i behov av stöd. Det har också fått oerhört negativa konsekvenser för resursskolor som begränsat sitt mottagande till just sådana elever. Vi har inte statistik på beviljade tilläggsbeloppsansökningar i kommunerna, däremot kan vi konstatera att överklagade tilläggbeloppsärenden i domstol avslås i ca 90 procent av alla fall.

Den bristande transparensen för att elever ska tilldelas resurser på lika villkor och tilläggsbeloppets hantering för elever i behov av omfattande stöd är stora misslyckanden för pengreformen och de lika villkor som gäller idag.

 

Gudrun Rendling

Förbundsjurist

 

Källor:

Betänkandet Bidrag på lika villkor SOU 2008:8 (Delbetänkande av Utredningen om villkoren för fristående skolor)

Skolverkets rapport 281 år 2006 Prövning och bidrag för fristående skolor

Regeringens proposition Fristående skolor (prop. 2001/2002:35)

Utkast till lagrådsremiss Ny skollag (U2005/5584/S)

Utbildningsutskottets betänkande Fristående skolor m.m. (2005/06:UbU13)

 

 

Författare

Prenumerera på bloggen