Inger Enkvist skrev en intressant artikel om Thomas Sowells bok Charter schools and their enemies i lördagens SvD. Thomas Sowell har studerat charter schools kunskapsresultat och jämfört dem med offentliga skolors. Liknande elevgrupper men det är enormt stor skillnad i kunskapsförmedlingens resultat. Hon skriver ”Egendomligt nog är det friskolorna som har fiender och inte de offentliga skolorna. I motståndet blandas pengar, inflytande och ideologi i en ohelig allians. Det borde ses som ett val mellan två metoder att bedriva undervisning men förvandlas till en kamp om ideologi och makt.”
Det känns väl igen från den svenska skoldebatten. Dåliga skolresultat i kommunala skolor ursäktas med att de har fel elever, friskolorna påstås ha lockat till sig de duktiga eleverna. Janerik Larsson har tidigare kommenterat Thomas Sowells bok och konstaterade att debatten om charter schools handlar om makt, politikers makt. I Sverige, som i USA, handlar friskoledebatten om politisk makt där ägandet, och inte målet – en god undervisning – står i fokus. USA:s charter schools finansieras som de svenska friskolorna av skattemedel och idén är densamma: att erbjuda bättre alternativ. Larsson konstaterar att ”Lärdomen från USA är att barnens bästa sätts i andra rummet när den offentliga sektorns makt hotas.”
Det är en händelse som ser ut som en tanke att utredningen ”En mer likvärdig skola” (likvärdighetsutredningen) bland annat föreslår att staten ska ta över ansvaret för skolvalet och placeringen av eleverna. Skolhuvudmännen ska göras ansvariga för att se till att det blir en ”allsidig social sammansättning av eleverna” på deras skolor. Exakt vad det innebär framgår inte. De som väljer friskolor ska ”straffas” genom att kommunen kan sänka skolpengen för dessa elever. Friskolor ska förbjudas att ha kö, istället ska platser lottas ut till de som vill ha en plats i en populär skola. Det ska krävas tillstånd av skolmyndigheten för att en elev ska få byta skola under terminen.
Utredningen fokuserar på struktur. Men fokus på vikten av att öka kunskapsresultaten lyser med sin frånvaro bland utredningens förslag. Ambitionen att tillgodose en önskan från staten om att stärka sin makt och öka styrningen av skolvalets effekter är däremot mycket tydligt. Genom att försämra villkoren för friskolorna tror utredningen att likvärdigheten ska förbättras och segregationen förhindras. Samtidigt kommer den relativa närhetsprincipen att gälla för de kommunala skolorna, om man inte gör ett aktivt skolval, samt för de som inte väljer skola. Så boendesegregationen kommer alltjämt att spela stor roll.
Jag kommer osökt att tänka på den intressanta artikel som Henrik Jordahl, numera professor i Örebro, skrev för Kvartal för några år sedan. I artikeln med den provocerande rubriken ”Vad kan vi lära av skolorna i gettot” skriver även han om Thomas Sowells studier och om vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Han konstaterar att ”I skolsammanhang talar man ofta om likvärdighet. Det är ett mångtydigt begrepp som ofta begränsas till att mäta det genomslag som elevernas socioekonomiska bakgrund har på deras studieresultat. Förhållandet mellan kvalitet och likvärdighet är komplicerat och spänningsfyllt. En kompensatorisk skolpolitik omfördelar resurser från skolor som fungerar väl, till skolor med stora problem. Det finns flera skäl att göra så, men baksidan är att skolor som underlåter att lösa sina problem belönas för det ekonomiskt.” Exempel från Stockholm visar att skolor som fått enorma resurstillskott baserat just på den socioekonomiska elevsammansättningen faktiskt presterat sämre efter resurstillskotten än före. Resurser är viktigt men än viktigare är faktiskt hur de används. I den delen saknas också analysen i den sk likvärdighetsutredningen som nu är på remiss. Jag har ett flertal gånger hört Skolverkets gd Peter Fredriksson understryka att det ibland faktiskt kan vara negativt med mer pengar. Det kan förhindra att nödvändiga åtgärder vidtas.
Alla vill att alla skolor ska vara bra skolor. Men vad är en bra skola när skolor är olika och elevers behov är olika? Det borde vara självklart att ha system som innebär att det går att bedöma hur skolor presterar oavsett elevernas bakgrund. Jordahl menar ” Det finns mycket att vinna på bättre information så att man kan uppskatta hur mycket eleverna på olika skolor kan förväntas lära sig. Då slipper föräldrar och elever försöka gissa sig till detta utifrån elevsammansättning och andra skolegenskaper som enkelt går att observera. Skolor som ställer hårda krav och upprätthåller god ordning skulle kunna visa svart på vitt att detta ger ökade kunskaper – i den mån så är fallet. Dessutom skulle bättre kvalitetsinformation ge skolorna motiv att höja elevernas kunskaper istället för att putsa upp fasaderna. Kvalitetsinformation är med andra ord ett smörjmedel som får skolor att konkurrera med kunskap.”
Även om likvärdighetsutredningen nämner vikten av information för ett välgrundat skolval så saknas konkreta förslag. Utredningen har fastnat i övergripande systemfrågor. Den allsidiga sociala sammansättningen är uppenbart viktigare, även om man inte kan förklara hur det ska gå till så vill utredningen att kommuner och friskolehuvudmän samt deras rektorer ska åläggas detta krav. Så blir det kollektiva målet viktigare än kunskapsmålet för individen.
Inger Enkvist påpekar att Sowells slutsats är att anhängarna till den offentliga skolan inte bryr sig om huruvida eleverna får bra utbildning eller inte. De som påstår sig slå vakt om de som betraktas som svaga grupper genom att motarbeta Charter Schools gör därmed en gigantisk björntjänst gentemot dessa ungdomar. De använder eleverna som pjäser i ett cyniskt maktspel. Jag vill inte påstå att så är fallet i Sverige, men det finns klara tendenser i debatten som tyder på att vissa anser att det är viktigare att rycka undan mattan för friskolorna än att fokusera på att alla elever ska nå kunskapsmålen.
På vår höstkonferens i förra veckan påpekade Skolinspektionens gd att deras kvalitetsgranskningar visar att det finns skolor med många elever från hem med svagare studiebakgrund som har ett starkt kvalitetsarbete, hög kvalitet i undervisningen och ett gott stöd till elever. Hon berättade samtidigt att bara 7 procent av de drygt 300 skolor som Skolinspektionen kvalitetsgranskat uppfyller högsta kvalitetsnivå på samtliga fyra granskade områden. 93 procent uppnådde kvalitetskriterierna för medel eller låg utsträckning. Endast hälften av skolorna hade högsta nivå på området trygghet och studiero.
Svensk skola har utmaningar, det visar inte minst Skolinspektionens kvalitetsgranskningar. Det finns för många skolor som underpresterar, för många elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet, för många elever som går för länge i skolan innan deras bristande kunskaper upptäcks. Det finns få saker som är viktigare än att åtgärda än just detta. Så sluta jaga friskolor. Släpp iden på att driva igenom en stor omorganisation genom att inrätta en massa regionala skolmyndigheter. Det är dyrt och det kommer att ta tid och det löser inte problemet med svaga kunskapsresultat. Och under tiden blir det fler och fler som riskerar att hamna i utanförskap pga skolors misslyckande.
Det är känt vad som är framgångsfaktorer för skolor, det finns mycket forskning kring detta. Inget hindrar att vi tar tag i dessa uppgifter tillsammans. Så vad väntar ni på?
/