De flesta partier såväl till vänster som till höger vill i dag se detaljerad styrning av barngruppsstorlek i förskolan. För att blidka väljarna bortser man ifrån vad såväl Skolverket som forskningen säger. Det skriver Ulla Hamilton i Aftonbadet.
I en förenklad värld är det förstås en större arbetsuppgift att som personal ta hand om 20 i stället för 10 barn. Det säger ingen emot. Men en sådan jämförelse bortser från vilka barn som ingår i respektive grupp och att organisationen och arbetssättet är helt avgörande för hur gruppen fungerar.
Framförallt bortser man ifrån att ge förskolan ett professionellt ansvar för sin egen verksamhet.
Att politiskt detaljreglera organisationsfrågor är väldigt frestande för politiker och av någon anledning är det framförallt inom de kvinnodominerade välfärdsområdena och då inte minst när det gäller skolverksamhet.
Det skulle möjligtvis vara besättning på flygplan som på samma sätt omgärdas av regler om hur en verksamhets bemanning i detalj ska bedrivas.
Lägger man därtill aspekter om deltid, sjukskrivningar, om personal jobbar med annat men är i samma rum, om planlösningen är öppen och barngrupper blandas osv, inser vem som helst att det är dömt till att bli innehållslös populism att diktera barngruppers utformning.
Skolverket fick för några år sedan i uppdrag av nuvarande regering att ta fram en siffra på hur stor barngrupperna, baserat på forskning, bör vara. De lyckades inte för det finns ingen sådan entydig forskning. Det finns inte ens någon definition av vad en barngrupp är.
Skolverket fick därför konstatera att ”Forskningen kan inte ange en direkt siffra för hur stor en barngrupp bör vara.” Det är skälet till de använder begreppet ”riktmärken” i stället för ”riktlinjer” när de återrapporterade uppdraget till utbildningsminister Fridolin.
I samband med att de nya riktmärkena blev till 2016 skrev verket i sitt pressmeddelande att ”Riktmärkena är inte tvingande utan ska ses som ett stöd för att skapa lagom stora barngrupper.” Men vips så pratar politiken nu om detta som tvingande utan att ha något stöd för det i forskningen.
Regeringen har bland annat infört ett statsbidrag baserat på att uppfylla dessa riktmärken som om de vore strikta och hotat om lagförslag som ska göra riktmärkens tvingande.
Nu senast i augusti var det Kristdemokraterna som efterfrågade en ny lag med detaljerad reglering av barngrupper. Det debatten borde handla om är kvalitet och VAD man gör, inte HUR.
Politiker har också ett ansvar för att förklara komplicerade förhållanden och framförallt; Låt förskolechefer och deras personal få det välförtjänta ansvaret att organisera sin verksamhet utifrån deras kompetens.
Då kanske vi också kan få fler intresserade av förskolläraryrket, där det ju råder en enorm brist i dag.
Ulla Hamilton, vd Friskolornas riksförbund