Hur ska man kunna välja rätt skola om man inte vet hur bra de olika alternativen är? I Sverige mäter vi inte skolkvalitet. Trots att det finns ett mått som framgångsrikt används internationellt för att mäta hur väl en skola lyckas med sitt kunskapsuppdrag. Det så kallade förädlingsvärdet tar hänsyn till socioekonomiska faktorer och elevens tidigare resultat för att sätta ett mått på hur bra olika skolor lyckas med att höja elevernas resultat givet förutsättningarna – ett rättvist och talande mått. Det borde införas nationellt i Sverige, menar Ulla Hamilton, vd på Friskolornas riksförbund, som skrivit följande debattartikel i Tidningen Nu:
”Skolkoncernen har sedan tidigare fått allvarliga anmärkningar i Skolinspektionens granskningar, men dessa har gällt i första hand två skolor – i Växjö och Malmö – som Skolinspektionen har hotat med att stänga om inte ordningen återställs. SVT:s granskning visar dock att problemen är utbredda på många fler av Thorens skolor. Det handlar om att eleverna helt enkelt inte fått den undervisning de har rätt till. Att inneha förtroendet att bedriva skola är ett ansvarskrävande uppdrag. Det är bra att Skolinspektionen numera kan stänga skolor, oavsett huvudman, som inte fungerar. Men också Skolinspektionen behöver ta intryck. Tyvärr är Thorengruppens bekymmer inte unika.
Och till skillnad från vad mediegranskningar och skoldebatt kan förleda oss att tro är det inte bland friskolor de största problemen finns. Det offentliga samtalet kan kantra, en perifer fråga kan under en tid få oproportionerligt mycket uppmärksamhet. De som styr landet behöver ha tillgång till andra informationskanaler. Det var klokt av Liberalerna att sjösätta Skolinspektionen 2008. Ett historiskt följdriktigt beslut av en politisk rörelse vars ecklesiastikminister under den stora skolreformen 1927 var den frisinnade folkskolläraren John Almkvist, tidigare skolinspektör.
Men Skolinspektionens arbete har inte fungerat fullt så bra som man måste kunna begära av en myndighet med ett så viktigt uppdrag. Enligt en studie från Handelshögskolan kan man fyra år efter att en skola utsatts för inspektion inte se några som helst kunskapsmässiga förbättringar. Skolinspektionen har också fått kritik för att den siktar för brett i sina granskningar: bland annat har myndigheten kritiserat skolor för att de inte låtit eleverna använda digitala verktyg i matematik, trots att det saknas evidens för att just dessa verktyg skulle fungera.
När 18 000 barn lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet, mattekunskaperna är sämre än i jämförbara länder och läsförståelsen sjunker bland elever med utländsk bakgrund behöver Skolinspektionens granskningar fokusera på det viktigaste: kunskapsuppdraget och studiero.
Ett ytterligare problem med Skolinspektionens granskningar är att myndigheten inte berättar vilka skolor som sköter sig. Inte ens i de kvalitetsgranskningar som lyfter föredömliga skolor berättar man vilka de är. Det gör det svårt för andra skolor att lära av de bästa och för föräldrar och elever att träffa ett informerat och välgrundat skolval. Med detta sagt ger ändå Skolinspektionens granskningar viktig information, även om man ibland får efterforska vidare på egen hand.
Friskolornas riksförbund lät nyligen göra en sammanställning av Skolinspektionens kvalitetsgranskningar som visar på stora brister i ledarskap, analys och uppföljning av kvalitetsarbetet och trygghetsarbetet hos många skolhuvudmän. Bara 1 av 10 av de 175 granskade huvudmännen håller hög kvalitet. Skolinspektionen anser särskilt att huvudmännens analysarbete är svagt och att insatserna i förbättringsarbetet därför ofta inte blir ändamålsenliga. Värst är läget i många kommunala skolor, visar vår sammanställning. Mer än var fjärde granskad enskild huvudman möter kraven på analys av skolresultat och trygghet ”i hög utsträckning”. Men endast var tionde kommunal huvudman möter kraven i samma utsträckning. Och knappt var tionde granskad enskild huvudman möter Skolinspektionens krav ”i låg utsträckning”, medan mer än var tredje kommunal huvudman gör det.
Den bild som framträder i Skolinspektionens kvalitetsgranskningar visar tydligt att den svenska skoldebatten är skev. Varje gång en friskola granskas kritiskt i medierna hamnar en kommunal skola som möter Skolinspektionens kvalitetskrav ”i låg utsträckning” under radarn. Det offentliga samtalet om skolan förleder oss att tro att problemen finns i helt andra skolor än de som faktiskt håller låg kvalitet. Bilden bekräftas av en rapport som vi tog fram i höstas som visar att i 113 kommunala grundskolor runt om i landet lämnar över 30 procent av eleverna årskurs 9 utan behörighet till gymnasiet.
Även om svensk skola generellt sett är bättre än sitt rykte återstår stora utmaningar för att säkra likvärdig kvalitet. Tidöavtalets avsnitt om skolan sätter fingret just på kvalitetsfrågorna och inte minst undervisningstiden. Det är viktigt. Men frågan som Tidöavtalet och regeringen än så länge inte har besvarat är vad kvalitet i skolan egentligen innebär och hur man kan mäta den. Om högre kvalitet också är tänkt att leda till högre kunskapsresultat är det rimligt att fokusera på ”output”-faktorer och inte ”input”. Snarare än att räkna på antal väggar i skolbiblioteket är det viktigare att mäta hur duktiga eleverna är på att läsa böcker, snarare än skolgårdens storlek kanske vi ska undersöka hur mycket eleverna rör på sig.
För att få en rättvisande bild av vilka skolor som sköter sig och vilka som misslyckas med kunskapsuppdraget behöver vi också börja mäta förädlingsvärde i skolan – ett mått kopplat till socioekonomiska faktorer och elevernas tidigare resultat, som talar om huruvida en skola förmår att höja elevernas förväntade resultat utifrån givna förutsättningar. Det är glädjande att regeringen nu äntligen tycks jobba på att införa ett sådant mått för svensk skola.
För Liberalerna som skolparti är det särskilt viktigt att se förbi debattvågornas ensidiga rörelsemönster och ta sig an de verkliga utmaningarna för svensk skola. Då är det också viktigt att definiera vad som menas med kvalitet och att börja mäta skolresultat med förädlingsvärde så att vi får en sannare bild av tillståndet i skolan.
Ulla Hamilton, vd på Friskolornas riksförbund