Att det i den svenska debatten, med alla de välfärdsutmaningar som vi har, över huvud taget diskuteras ett system som skulle, förutom att effekterna för vissa riskerar att bli konkurs enligt forskaren, innebära att effekten bli att företag tvingas att medvetet ökar kostnaderna och bli mindre effektiv, för att politikerna har sagt att det måste finnas ett vinsttak är ju verkligen helt otroligt. Att argumenten för detta system dessutom är ”…säkerställa dels att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för och på ett sådant sätt att de kommer brukarna till godo, dels att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått” gör knappast inte saken bättre.
Det var säkert flera som förvånat lyfte på ögonbrynen när man tittade på Agenda igår kväll. Här blandas begreppen hej vilt utan att det definieras. Journalisterna försöker inte reda ut förvirringen. Vad är tex ”övervinster”? Är det den tekniska, definitionen som forskaren i företagsekonomi vid Uppsala universitet Joachim Landström har hittat på? Där han fastställer en sk ”normalvinst för branschen” och allt som är utöver detta är ”övervinst”? Eller är det något annat? Den frågan ställs försiktigtvis inte av någon journalist. Detta trots att Reepalu, Shekarabi mfl säger sig vilja komma åt ”övervinsterna”. Finns det tex ”övervinster” även i andra branscher?
Dessutom påstår Reepalu i inslaget att företag i välfärdssektorn hade vinster på mellan 40–50 procent. Det stämmer inte. Välfärdsföretagens rörelsemarginaler ligger under de senaste fem åren på mellan fem och sex procent. procent. Det har Svenskt Näringsliv visat i bifogad rapport. Ej heller detta påstående följdes upp för att kontrollera vilket belägg som denna viktiga utredare har för sitt påstående. Tur för honom för det finns ju inget.
En pappa vars barn drabbades av JBs nedläggning av skola fick också uttala sig i reportaget. Det kunde lika gärna varit en förälder vars barn gick på Ross Tensta, Stockholm stads gymnasieskola, som ju Skolinspektionen utfärdat viten pga undermålig undervisningskvalitet och som Stockholm stad valt att lägga ner.
Men åter till begreppsförvirringen.
Mattias Lundbäck, ekonom med goda kunskaper om bla vårdsektorn, konstaterar följande på sin blogg:
”Studsade till en aning när jag lyssnade på debatten mellan Ilmar Reepalu och Annie Lööf i Agenda. Reepalu påstod där att välfärdsföretagen har 40-50 procents vinstmarginal. Först undrade jag vad han syftade på, då rörelsemarginalen i välfärdssektorn i regel ligger runt fem procent. Men så insåg jag att han kanske menar att företagen har hög avkastning på eget kapital. Det han glömmer nämna är att de flesta välfärdsföretag inte har något kapital att tala om. Med ett aktiekapital på 50 000 blir en vinst på 50 000 kronor hundra procents avkastning på eget kapital.
Men finns det då välfärdsföretag som gör astronomiska vinster? Jodå, det kan till exempel vara en läkare som bildar aktiebolag och sätter in minsta tillåtna belopp. Sedan jobbar hen som hyrläkare i något landsting för kanske 90 000 kronor i månaden och låter aktiebolaget fakturera landstinget. Men eftersom regeringen nyligen höjt marginalskatten väljer hyrläkaren att låta en större del av lönen ligga kvar i bolaget och den beskattas då som vinst.
Voila! Med 40 000 kronor i vinst per månad är avkastningen på detta ”välfärdsföretag” 960 procent av eget kapital. Fastän läkaren i själva verket tjänar ungefär lika mycket som hen hade gjort om hen tagit ut ersättning från landstinget i form av lön.
Och det är klart – räknar välfärdsutredningen på detta sätt är företagen säkert väldigt lönsamma. Fast det är ett helt meningslöst sätt att mäta lönsamhet – när det nästan inte finns något kapital i företaget.
Mäter man på ett mer rimligt sätt – rörelsemarginalen efter avskrivningar och före skatt – hamnar lönsamheten på helt andra nivåer. Den är i själva verket något sämre än för liknande företag i tjänstesektorn. Att driva välfärdsföretag är ingen särskilt lönsam verksamhet. För hade det varit väldigt lönsamt skulle privata vårdcentraler ha skjutit upp som svampar ur jorden, då det råder full etableringsfrihet i primärvården.
Att så inte sker är nog det bästa beviset på att Reepalu är helt fel ute om vinstmarginalerna. Andelen privata vårdcentraler ökar förvisso, men i mycket långsam takt. Om det hade varit extremt lönsamt att driva vårdcentral skulle den offentliga vården ha varit utkonkurrerad för länge sedan.
Men låt oss säga att det hade gått att driva en privat vårdcentral med samma kvalitet som de offentliga för halva vårdpengen. Rent hypotetiskt, även om det sannolikt skulle bli svårt att uppfylla alla krav. Då skulle någon konkurrent säkert starta en ny vårdcentral med lite högre kvalitet och lite längre öppettider. Det går att jämföra vårdcentraler på nätet numera, så patienterna skulle flöda till den bättre vårdcentralen. Och till slut skulle alla vårdcentraler som vill ha patienter tvingas hålla samma höga kvalitet.
Så även av detta skäl har Reepalu fått allt om bakfoten. Konkurrensen inom primärvården är i dag så hård att den vinst som görs nätt och jämt täcker kostnaden för de investeringar som måste göras för att driva vårdcentralen. Därför är det osäkert om man alls kan tala om att vårdcentraler går med vinst. I den mån de gör det beror det på att de stora kedjorna lyckats samordna inköp och standardisera vissa procedurer. Givet läget på marknaden har jag svårt att se problemet med att företagen gör några procents vinst. Det är pengar som annars hade gått till att täcka onödiga kostnader. Nu går de i stället till aktieägarna i bolagen – bland annat till de fonder som förvaltar våra framtida pensioner. Med välfärdsföretagen får vi alltså både vård och pensioner. Det kan väl inte vara ett problem?” Så långt Mattias. Och han är definitivt inte ensam i att förundras över debatten och de påståenden som florerar.
Att det i den svenska debatten, med alla de välfärdsutmaningar som vi har, över huvud taget diskuteras ett system som skulle, förutom att effekterna för vissa riskerar att bli konkurs enligt forskaren, innebära att effekten bli att företag tvingas att medvetet ökar kostnaderna och bli mindre effektiv, för att politikerna har sagt att det måste finnas ett vinsttak är ju verkligen helt otroligt. Att argumenten för detta system dessutom är ”…säkerställa dels att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för och på ett sådant sätt att de kommer brukarna till godo, dels att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått” gör knappast inte saken bättre.
Man tar sig för pannan. Arma skattebetalare.