Men nu föll friskolornas belackare åter för frestelsen att åter upprepa – allt är friskolornas fel.
I går skrev jag om hur forskarna Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos fått utstå svidande kritik av bland annat IFAU på en pågående SNS-konferens för sina slutsatser om att det fria skolvalet och friskolereformen inneburet en försämring av skolans likvärdighet. Gårdagens brist på belägg, trots att författarna är forskare, fortsätter även i dag. På debattplats i Svenska dagbladet presenterar samma professorer sina faktiska förslag för hur de menar att den svenska skolan ska bli bättre.
Låt mig först konstatera att det finns ett och annat intressant förslag i debattartikeln. De vill bland annat styra om lärarlegitimationen mot att mer fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder. Det är värt att fundera över.
Den svenska skolan har problem. Resultaten faller. Därför är det förvånande att en stor del av artikeln handlar om osaklig kritik och krav på friskolor. De kräver skärptaetableringskrav för friskolor och en kraftigt begränsad möjlighet till vinstutdelning. För att riktigt inskärpa hur illa det är ställt använder de begreppet ” marknadisering” ( som också LO mfl friskolebelackare har börjat använda). Med det som grund förs ett svepande resonemang om en marknadisering av skolan där de hävdar att likvärdigheten i skolan syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Sanningen är att skollagen beskrivning av likvärdighet innehåller flera komponenter varav en är att kompensera för individers olika förutsättningar. Skollagen handlar om individen och om att förutsättningar för utbildning ska vara lika, vilket inte innebär att undervisningen ska vara lika.
Som jag skrev i går finns det enligt IFAU heller ingen bevisbar skillnad på att individers bakgrund har fått en större påverkan på resultaten sedan friskolereformen. Det finns dock åtskilliga exempel på där friskolor tagit över dåligt fungerande enheter och gjort dem bättre. Att det saknas belägg för att kvaliteten har blivit sämre pga friskolereformen verkar inte heller bekymra författarna. IFAUs faktabaserade forskning, som visat att det tom kan ha inneburit en något bättre kvalitet, avfärdas rakt av, utan belägg.
Gustafsson, Sörlin och Vlachos skyller läraryrkets låga status på friskolereformen utan att beskriva varför. Ett orimligt påstående i sig mot bakgrund av att många av de lärare som var aktiva för 25 år sedan, innan reformen, ju finns kvar på arbetsmarknaden. Vi vet att lärare i friskolor är mer nöjda med sin arbetssituation, bl a på grund av att de har en större frihetsgrad i sitt arbete än vad som är fallet i många kommunala skolor, och har en något högre lön i relation till ålder i förhållande till lärare i kommunala skolor. Det borde snarare bidra till yrkets status.
Författarna har ett ingenjörsmässigt förhållningssätt till skolan. Individperspektivet saknas helt. Normalfördelning ska råda när det gäller elevers bakgrund. Varje skola ska vara en återspegling av befolkningen i kommunen. Därför vill de dela in barnen i olika kvoter baserad på barnens bakgrund för att därifrån lotta vilka som får plats på friskolor. De vill se nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald. Att det saknas forskningsbelägg för att dessa ideer leder till bättre resultat verkar inte bekymra.
Förståelse för värdet i att föräldrar själva får välja skola, någon som stöds av åtta av tio föräldrar, saknas helt. De missar också att en skola kan vara rätt för en elev och fel för någon annan, vilket en kommun även med en ny beräkningsmodell knappast kommer veta bättre än eleven och dess föräldrar.
På dagens SNS-seminarium fick de ytterligare kritik för sina förslag. Professor Anders Björklund, Stockholms universitet var inte nådig i sina kommentarer. Han menade att forskarna har ”helt fel i sin kritik mot IFAU”. ”Ni är orättvisa mot de som gjort studierna. I de ideologiskt mest känsliga frågorna är ni oförsiktiga.” Han påpekade dessutom att det finns rena felaktigheter i SNS-rapporten, som att IFAU ej tagit hänsyn till systemeffekter i sina studier av bl a skolvalets effekter. Ett påstående som enligt honom är helt fel, ststemeffekterna har beaktats i IFAUs rapporter. Han underströk att han störs av att de använder ordet marknadisering. Och påpekade att de är slarviga på de områden som är mest ideologiskt känsliga, områden där de borde vara extra stringenta.
Ska den svenska skoldebatten någonsin komma att handla om hur vi vänder resultatfallet i den svenska skolan?
Det hade varit välkommet med policyförslag som handlar om detta. Men nu föll friskolornas belackare åter för frestelsen att åter upprepa – allt är friskolornas fel.