I Danmark betalar föräldrarna ca 2.500 kr/barn och månad för en friskoleplats.
Intressant debattartikel i DN idag av Ilmar Reepalu. Han har inte direkt bemödat sig om att komma med belägg för sina påståenden. Förhoppningsvis får vi in en replik i DN som baseras på fakta. Tänkte ägna detta inlägg till att skriva om det nordiska ländernas system. Det är korrekt att skattefinansierade friskolor inte får gå med vinst. Det Reepalu inte nämner i sin artikel är dock följande:
- I Danmark är den nationella skolpengen 85 procent, de övriga 15 ska skolan ta in via avgifter från eleverna. Det gör att en friskoleplats i Danmark kostar föräldrarna 1500-2000 danska kronor/månad och barn. (1900-2500 SEK/månad och barn).
- Det finns inget tak på avgifterna och de kan därför variera.
- Det finns ett fåtal fristående skolor som inte får statsbidrag och därmed finns inte heller vinstbegränsningen för dem. Dvs det är rent privata skolor.
- Till skillnad från i Sverige finns det inget tillståndskrav för att starta en friskola i Danmark.
- I Norge är den nationella skolpengen 85 procent av genomsnittskostnaden för en elev i en offentlig skola.
- Friskolorna får ta ut en elevavgift för undervisningen. Det gör att en friskoleplats i Norge kostar föräldrarna ca 1.000 NOK/månad. Ungefär samma summa i SEK.
- Det finns även i Norge rent privata skolor som inte erhåller statsbidrag.
- Tillsynen är mycket rigorös.
- I Finland är systemet mycket restriktivt vilket innebär att det bara finns ett 30-tal fristående grundskolor som finansieras via offentliga medel.
Således – i Sverige kan familjer, fattig som rik, välja skola utan att vara orolig för ekonomin. I Norge och Danmark kostar det – varje månad.
Det som är intressant med Reepalus artikel är att han inte med ett ord nämner vad det innebär för Sverige att vi är medlemmar i EU och har öppnat friskoleområdet så att det är en del av den gemensamma marknaden. Handelsprofessorn Lars Henriksson har i en mycket intressant rapport påpekat att detta innebär att Sverige inte kan göra vinstbegränsningar eller andra stora förändringar i systemet. Hans slutsats är att det inte går att begränsa de privata välfärdsföretagens möjlighet att göra vinst utan att det strider mot svensk grundlag och EU-rätten. Jag förstår att Ilmar Reepalu inte nämnder detta i sin artikel.
/