Pappan: ”Min son kommer bort”

Resursskolor som inriktar sig på elever i behov av särskilt stöd har en allt tuffare tillvaro. Vd intervjuar Christian Wettergren, ordförande i Lunaskolans föräldraförening, om hur dagens situation ser ut och kan förbättras.

 

– Om man går till roten är det kommuner som inte tar det ansvar de ska. Det handlar dels om för svag tillsyn, dels om för luddig lagstiftning, säger Christian Wettergren.

Som en följd av friskolereformen och det fria skolvalet finns det friskolor som riktat in sig på elever i behov av särskilt stöd, så kallade resursskolor. Det är skolor som ofta är ett sista hopp för elever och föräldrar att få den skola som de enligt lagen har rätt till. Dessa skolor är helt beroende av tilläggsbelopp för att kunna bedriva sin verksamhet på ett sätt som möter elevernas behov av särskilt stöd. Men några sådana betalas knappt ut sedan några år tillbaka. Det saknas nämligen en definition av vad som är behov av omfattande stödåtgärder vilket lämnar dessa elever och lärare i ett lotteri i kommunernas budgethantering. På frågan om dagens skola ger ett tillräckligt stöd för eleverna är Christian Wettergren tydlig.

– Nej det tycker jag inte. Det gäller många elever men det gäller särskilt elever med funktionsnedsättningar i den svenska skolan tyvärr.

Politiken har förvisso uppmärksammat problemen för resursskolorna på senare år. Bland annat fanns en punkt i januariavtalet mellan regeringen och mittenpartierna om att resursskolor ska utvecklas. Det ledde till ett tilläggsdirektiv till den då pågående utredningen om ”Bättre möjligheter för elever att nå kunskapskraven”. I direktiven ingick att kartlägga och analysera i vilken utsträckning dagens s.k. resursskolor möter de behov som finns samt redovisa åtgärder som kan stärka dagens s.k. resursskolor. Och det finns en stor potential i att prioritera de här grupperna elever menar Christian Wettergren.

– Det handlar om åtminstone 15 % av eleverna som har någon sorts funktionsnedsättning. Om skolan blev bättre på det här området så skulle Sveriges skolresultat höjas.

Resultatet av utredningen blev dock en stor besvikelse för resursskolorna och deras elever och familjer. Det resulterade i en reglering av kommunala resursskolor. Dvs. hela tanken med att stärka dagens resursskolor kom att enbart handla om kommunala sådana. I delbetänkandet konstaterades att man inte lyckats med den delen av uppdraget på grund av tidsbrist och därför rekommenderades att Skolverket, i samverkan med Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), skulle få i uppdrag att ta fram stöd för tillämpningen av bestämmelserna om tilläggsbelopp.

Resultatet av uppdraget blev också en besvikelse. Nu finns det förvisso stödmaterialet som tagits fram av Skolverket och SPSM. Men det bygger  på dagens lagstiftning och följer den. Men den hjälper inte på något sätt till att förbättra möjligheterna för vare sig resursskolor eller andra elever i behov av omfattande stöd.

På frågan om varför politiken inte prioriterar frågan mer svara Christian Wettergren uppgivet.

– De ses som ett marginellt problem. De kommer bort. Min son kommer bort.