Återigen uppmärksammas Thorenkoncernen i Dagens Nyheter: ”Skolkoncern slipper miljonbelopp i vite – trots upprepade brister”. DN har gått igenom Skolinspektionens löpande granskning av Thorengruppens skolor och vitesförelägganden under de senaste tio åren. Skolkoncernen har hotats av viten på sammanlagt 11,3 miljoner kronor under den aktuella perioden, men har i slutändan bara behövt betala 300 000. Vi har själva noterat att problemet gäller även kommunala huvudmän i vår rapport ”Se skolans verkliga utmaningar” (s 37).
DN berättar om ”Marcus”, som ville bli elektriker och sökte sig till motsvarande program på en Thorenskola för att få mer arbetsplatsförlagd utbildning, men i stället fick han praktisera hos en grossist och sortera skruvar. När han tog upp detta med sin lärare fick han höra ”vi får se vad som händer på din nästa praktik”.
– Men när det var dags för nästa praktik var det samma sak, säger Marcus till DN.
Skolan i fråga hade då redan fått ett föreläggande från Skolinspektionen på grund av ”allvarliga brister”. Men tillsynen avslutades efter att skolan återrapporterat att bristerna var åtgärdade. Tre år senare, vid en ny tillsyn, upptäckte Skolinspektionen på nytt allvarliga brister, några av dem samma som tidigare, skriver Dagens Nyheter. Riksrevisionen har också kritiserat Skolinspektionen när det gäller dess uppföljning.
Det intressanta här är inte att enskilda skolor har brister. Det inträffar både på friskolor och kommunala skolor. Och det är rimligt att skolor får tillfälle att åtgärda dem innan Skolinspektionen utdömer viten. Men när det handlar om upprepade allvarliga brister som huvudmannen inte kan eller vill åtgärda måste systemet fungera. Sådana skolor vill vi inte ha. Sådana skolor ska inte kunna fortsätta bedriva undermålig undervisning och låta årskull efter årskull av elever lämna skolan utan fullgod utbildning. Då har skolan svikit dessa elever – men det har också ansvariga myndigheter.
Lagstiftarens intention är tydlig. Vid upprepade allvarliga brister kan Skolinspektionen, med stöd i skollagens kapitel 26, återkalla tillståndet om tillsynsmyndigheten bedömer att huvudmannen ”visat bristande förmåga eller vilja att fullgöra sina åtaganden”. Detta har dock bara hänt vid ett fåtal tillfällen: På den kommunala Storvretskolan tillsatte Skolinspektionen en ny skolledning som lyckades vända resultaten. Och nu i år har Thoren Business School i Solna samt el-och energiprogrammet på Thoren Innovation School i Malmö båda fått tillstånden indragna.
Skolor som år efter år inte levererar på kunskapsuppdraget, oavsett om de har kommunala eller fristående huvudmän, ska inte finnas. Det är bra att Skolinspektionen numera tuffat till sig. Men när det gått så långt som att man stänger en skola har problemen redan fått pågå alldeles för länge. Det måste finnas verktyg för att åtgärda brister i ett tidigare skede.
Regeringspartierna vill skärpa lagstiftningen. Så här står det i Tidöavtalet:
- Sanktionstrappa. En sanktionstrappa med skärpta viten och sanktionsavgifter, utdelningsbegränsning vid kvalitetsbrister i förhållande till transparenta kvalitetsnormer samt byte av ledning alternativt tvångsförvaltning ska införas.
Det är säkert inte fel att skärpa viten och sanktionsavgifter för de skolor som inte sköter sig, men som framgår av de tidigare nämnda exemplen och av skollagen så finns redan möjligheten att stänga skolor eller byta ut ledningen. Men det verkar som att det krävs mer än så.
Skolinspektionen behöver bli bättre på att ingripa tidigare och följa upp ordentligt. I Nederländerna och i England nöjer sig de respektive ländernas motsvarighet till Skolinspektionen inte med att konstatera brister och hota med viten om dessa inte åtgärdas – de dröjer sig kvar på skolorna med inspektörer som närvarar i undervisning och kvalitetsarbete över tid för att hjälpa skolorna att komma till rätta med problemen. Det finns principiella och praktiska invändningar mot att samma myndighet som granskar också ska bistå skolorna med hjälp att rätta till brister – då hamnar man i en situation där tillsynsmyndigheten granskar sig själv.
Det är nästan lika komplicerat att låta Skolverket bistå skolorna – då ska en skolmyndighet granska den andras arbete och skolhuvudmannen kan hamna i knipa för att den ena myndigheten kritiserar det den andra har föreslagit i form av kvalitetshöjande åtgärder. Exemplet Storvretskolan illustrerar detta väl då Storvretskolan faktiskt ingick i Skolverkets projekt Samverkan för bästa skola.
Men frågan är viktig och därför behöver Sverige hitta en oberoende modell som innebär att huvudmän som behöver åtgärda kvalitetsbrister kan stöttas i arbetet med att åtgärda dem.
En rimlig begäran är att Skolinspektionen blir bättre på att detaljerat återkoppla vilka brister som behöver åtgärdas. I dagens DN återges att Thorengruppen fick ett vitesföreläggande nedsatt i rätten just eftersom den granskande myndigheten inte tillräckligt preciserat sin kritik. Det krävs således kvalitet även i Skolinspektionens beslut.
Sist men inte minst är jag övertygad om att vi behöver ett mycket tydligare och säkrare kvalitetsmått i svensk skola. I England, Norge med flera länder mäter man inom skolan det som kallas förädlingsvärde. Förädlingsvärdet mäter skolans bidrag till elevernas kunskapsutveckling – det vill säga: hur skolan har lyckats med kunskapsuppdraget. Man mäter alltså elevernas förkunskaper när de börjar i skolan med ett diagnostiskt prov och senare hur elevernas kunskapsnivå utvecklats med hjälp av exempelvis externt rättade nationella prov och justerar detta för socioekonomisk bakgrund för att skapa ett mått som är rättvist olika skolor emellan. Den uppmätta skillnaden är förädlingsvärdet. De engelska skolinspektörerna i myndigheten Ofsted kan med enbart undermåligt förädlingsvärde som grund stänga en skola som misslyckats med uppdraget.
Det finns många skäl till att börja mäta förädlingsvärde även i Sverige. Ett uppenbart skäl är att det ger oss alla ett kvitto på hur väl alla skolor lyckas med kunskapsuppdraget. Ett sådant mått kan också bli en viktig markör kring huruvida en skola ska få Skolinspektionens och det offentligas förtroende att fortsatt bedriva skattefinansierad undervisning.
Hur gick det då för den elev som Dagens Nyheter kallar Marcus?
En månad in i terminen tog han kontakt med ett annat gymnasium, skriver DN. Lyckligtvis fick han en plats på den skolans elprogram.
– Jag hade tur som lyckades fly över dit, säger han.
Det visar att hur viktigt det är med valfrihet för elever. Rätten att välja bort en dålig skola kan vara avgörande för elevens framtida yrkesliv.
Men i den bästa av världar finns inga dåliga skolor. Där är vi inte än. Därför krävs det tydliga åtgärder så att inga elever ska behöva gå i skolor som inte håller måttet. Och då behöver vi bli bättre på att mäta skolkvalitet, se till att alla får bra underlag för att välja skola och inte minst se till att följa upp de granskningar som redan görs. Och givetvis slå vakt om rätten att få välja – och välja bort – en skola.
/