Friskolor i internationell jämförelse
Socialdemokraterna fortsätter febrilt försöka jaga upp väljarna om friskolesystemet. Det senaste utspelet återvinner gamla paroller och handlar om att det svenska systemet skulle vara världsunikt i sin vinstjakt och förekomsten av aktiebolag i skolsektorn. Till sin hjälp har Socialdemokraterna beställt en sammanställning av friskolesystem i olika länder från Riksdagens utredningstjänst (RUT) och bjudit över Norges socialdemokratiska utbildningsminister för att understryka hur exotiskt det svenska systemet är.
”Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt marknadsexperiment”, sa statsminister Magdalena Andersson tidigare i år. Nu återupprepar man budskapet: ”Sverige ensamt om att tillåta vinstuttag i skolan.” Under tisdagens presskonferens hävdade Socialdemokraternas partisekreterare, Tobias Baudin att vi har en ”helt barock situation med vinstuttagen i skolan”. Baudin konstaterade vidare att ”svenska folket ogillar dagens system” och att valet den 11 september är ”sista chansen att på allvar göra upp med marknadsskolan”. Men högröstade påståenden förtar inte det faktum att det finns ett skäl till att skolfrågan inte lyfter för (S) i valrörelsen. Landets barnfamiljer vill nämligen kunna välja skola och de gör det i en allt större utsträckning.
Enligt den RUT-rapport som Socialdemokraterna beställt för att backa upp retoriken om ett världsunikt skolsystem konstateras dock redan inledningsvis i sammanfattningen att man i samtliga undersökta länder förutom Danmark och Frankrike kan bedriva fristående skolor som aktiebolag. Det är visserligen sant att de andra undersökta länderna begränsar aktieutdelning och att Sverige därmed också har många fler friskolor som drivs som aktiebolag än jämförbara länder: ”I Sverige drivs exempelvis 60 procent av friskolorna på grundskolenivå som aktiebolag, medan motsvarande siffra för Finland är 13 procent”, skriver RUT i sammanställningen.
Men det är just tack vare att så många skolor drivs som aktiebolag som vill växa som det svenska systemet kan erbjuda fler elever möjligheten att välja en friskola. I Finland går väldigt få elever i friskolor. I vårt södra grannland Danmark, som när Sverige införde friskolereformen sågs som föredöme, är andelen elever som går i friskolor på grundskolenivå jämförbart med läget i Sverige och på gymnasienivå är det många fler svenska än danska elever som går i friskolor.
I Danmark drivs många friskolor, liksom i många andra länder som RUT-rapporten jämför med, på konfessionell grund eller med en särskild pedagogisk inriktning som Waldorf eller Montessori. Det krävs inget tillstånd för att starta och driva en fristående skola i Danmark och skolan kan välja vilka elever som de ska ta emot. Det är stor skillnad mot Sverige där tillstånd krävs och du får inte välja elever. I Sverige kan de dessutom välja en ”vanlig” friskola, en friskola med internationell inriktning, fokus på språk, musik eller ”ordning och reda”.
Och den största skillnaden är att vem som helst i Sverige har råd att välja en friskola. I Danmark kräver lagen som reglerar friskolor att skolorna finansieras också av andra medel än de statliga, vilket oftast innebär att föräldrar får betala flera tusen kronor i månaden för att deras barn ska kunna gå där.
Men man ska heller inte överdriva skillnaderna mellan olika länder, som Socialdemokraterna gärna vill. Som av en händelse publicerade Smedjan samma dag som S gjorde sitt internationella utspel i friskolefrågan en utmärkt och belysande granskning av friskolor i flera länder. ”Om man jämför OECD-länderna sticker dock inte det svenska skolsystemet ut särskilt mycket”, skriver Carl Gustav Pfeiffer i Smedjan.
Pfeiffers granskning av skolsystemet i samtliga OECD-länder (alltså en mer omfattande granskning än den RUT gjort på uppdrag av Socialdemokraterna) visar att skillnaderna inte är anmärkningsvärda vad gäller till exempel styrningen och granskningen av skolor, konkurrensen på skolmarknaden eller andra variabler:
”Det vi då ser är att det främst är på två punkter som svensk skola är något ovanlig: frånvaron av skolavgifter som elever och föräldrar själva måste betala samt förekomsten av friskolor i aktiebolagsform. I ingetdera fallet är dock Sverige unikt. Det svenska skolväsendet är tvärtom långt ifrån det extremfall som en del skoldebattörer påstår. I rapporten kan jag fastställa att andelen kommunala skolor i Sverige må vara något lägre än genomsnittet för OECD, men vi utmärker oss framför allt av den närmast obefintliga förekomsten av privatskolor. I flera OECD-länder är det vanligt med helt privata skolor, som huvudsakligen finansierar sin verksamhet genom studieavgifter och donationer, vilket även leder till att andelen av privat finansiering i skolsystemet blir större”, skriver Pfeiffer och fortsätter:
” Men inget annat land har så stor valfrihet och erbjuder så mycket egenmakt över de egna barnens skolgång utan att behöva betala med egna privata pengar. Detta gör Sverige till ett föregångsland när det gäller skolval och valfrihet.”
Det här är viktigt. Vad som skiljer det svenska systemet från de andra är som sagt att föräldrar slipper betala och att svenska friskolor därmed är öppna för alla, oavsett plånbok.
Dessutom blir alltså valfriheten i praktiken större i ett system med aktiebolagsskolor som vill expandera och kan erbjuda fler elever en plats i bänkraderna. Vi har fler friskolor än jämförbara länder som Danmark och hos oss växer antalet snabbare. Det finns också friskolor med flera olika inriktningar hos oss än hos danskarna.
Slutligen konstaterar Carl Gustav Pfeiffer att inte heller Socialdemokraternas retorik om att vi skulle vara ”enda landet som tillåter vinstuttag” stämmer överens med verkligheten. Till och med i det av Socialdemokraterna till föredöme uppburna Norge finns det friskoleföretag som tjänar pengar på att bedriva utbildning:
”I vårt grannland Norge finns större friskoleföretag (som dock främst driver förskolor) med huvuddelen av sina intäkter från det offentliga. Även i USA finns det friskoleföretag som antingen själva äger skolor eller driver dessa på uppdrag av andra huvudmän. Det gäller inte minst de alltmer populära charterskolorna som liknar svenska friskolor genom att de inte tar ut skolavgifter, men har ofta andra regler vad gäller antagning (där lotterier är vanliga) eller krav på att följa en gemensam läroplan. Det vanligaste är att charterskolorna drivs av icke-vinstdrivande (non-profit) organisationer men det finns också delstater där verksamheten drivs av vanliga företag och totalt utgör den gruppen cirka 12 procent av USA:s charterskolor.”
Skolkoncerner är alltså inte heller unika för Sverige. De finns i USA. Och de finns i Norge!
Och apropå aktiebolagsskolor kan vi med fördel också läsa Kajsa Dovstad, som även hon skriver en mycket angelägen artikel i Smedjan om hennes erfarenhet av att gå i en friskola utanför storstadsregionerna. Utan aktiebolagsdrivna friskolor hade det inte funnits några alternativ för henne och andra elever på landsbygd och i mindre städer som vill byta bort stöket och de låga kraven i kommunala skolor.
”Jag tror på aktiebolagsdrivna friskolor för att det var det enda alternativet för Kajsa som satt framför whiteboardtavlan med fingrarna intryckta i öronen”, skriver Kajsa Dovstad i Smedjan.
/