Idag vill jag återge den debattartikel som kollegor i AcadeMedia har i SvD. Detta är mycket väsentlig information att beakta för alla som talar om att skolan ska vara likvärdig. Elever som väljer en friskola ska inte straffas med sänkt skolpeng.
/Ulla Hamilton
Regeringens nya skolpengsförslag ger kommuner mandat att sänka skolpengen för friskolor. Skolministern sa i SR:s Studio Ett den 10 februari att det nog kommer att röra sig om sänkningar på 8–10 procent. Det är samma siffra som utbildningsminister Anna Ekström tidigare nämnt. Det skulle innebära 2 miljarder kronor extra till kommunerna, för att täcka kostnader som ingen hittills lyckats specificera. Och det är friskoleeleverna som får betala.
Förslaget grundar sig i att kommuner har ett större uppdrag, ett så kallat utbudsansvar, som till exempel innebär att de med kort varsel måste kunna erbjuda elever en skolplats. De menar att detta kan inträffa om det plötsligt flyttar in många nya elever till kommunen eller om en friskola lägger ner.
Kostnaden för denna beredskap belastar dock inte enskilda kommunala skolor, utbudsansvaret och eventuella kostnader förknippat med detsamma är kommunens. Det ingår inte i beräkningen av skolpengen. Här råder stor förvirring i debatten – påståendet att friskolor kompenseras för ett uppdrag de inte har stämmer inte.
Men om vi bortser från detta för en stund och bara tittar närmare på de siffror som nämns. Vore 10 procent en skälig sänkning sett till hur verkligheten ser ut?
Om vi först tittar på det främsta argumentet som förs fram, att kommuner behöver kunna hantera variationer i elevkullar. De senaste tio åren har det enligt Skolverkets statistik varit en jämn utveckling på riksnivå vad gäller antal elever per kommun, och en jämn utveckling vad gäller antal skolor. Det har också varit en jämn utveckling vad gäller antal elever per skola. Kommunala skolor har i genomsnitt fler elever och skolornas storlek ökar med 1–4 procent per år. Även friskolorna blir större och större och närmar sig de kommunala skolornas storlek. Det är en konsekvens av att det totala antalet elever ökar.
På riksnivå är skolsektorn alltså en planeringsmässig dröm om man vill optimera driften, utan särskilt stora fluktuationer. Att elevkullarna varierar över tid är således mest ett bekymmer i teorin – knappast i verkligheten. En kommun kan med rätt små felmarginaler veta hur utvecklingen kommer att se ut de kommande åren.
Om vi tittar på det andra argumentet, att kommuner behöver ha beredskap att hantera nedläggningar av friskolor. I regel upphör verksamheten för cirka åtta friskolor per år (av olika skäl) och dessa har i snitt 100–150 elever på sina skolor. Alltså påverkas 800–1 200 elever årligen av att deras friskola upphör med sin verksamhet. Detta är självklart en stor händelse för varje elev som drabbas och ingenting att vifta bort, men inte heller ett rimligt argument för att sänka skolpengen för alla de fristående grundskolor som finns i 186 av landets 290 kommuner. Kostnaden för att hantera de elevvolymer det handlar om kan tänkas uppgå till ungefär 40 miljoner kronor baserat på lite olika tumregler. Att minska skolpengen med 2 miljarder för en kostnad på ungefär 40 miljoner är inte skäligt. Åtgärden är inte proportionell mot storleken på problemet.
Dessutom, även kommunala skolor lägger ner och det är oftast inte så att alla drabbade elever byter till kommunala skolor.
John Bauer-konkursen används ofta som ett exempel, nyligen av skolminister Lina Axelsson Kihlblom som menade att det var kommunerna som fick ta ansvar för att säkra skolgången för tiotusentals elever. Att JB-konkursen var ett svek mot eleverna är det få som säger emot, men det stämmer inte att det var de kommunala skolorna som tog emot eleverna. Av cirka 9 000 (inte tiotusentals) elever var det 900 som behövde byta till en annan skola eftersom övriga JB-skolor togs över av andra fristående huvudmän. Dessa 900 gick både till kommunala och fristående skolor.
Friskolor borde med andra ord ses som en resurs i sammanhanget, långt ifrån alla friskolor är fulla och i samband med att det kom många nyanlända elever 2015 var det friskolesektorn som själv drev frågan om att kunna ta emot elever via en särskild kvot. Helt enkelt för att det då som nu finns en stark vilja att bidra.
Så, för att sammanfatta: enskilda kommuner kan givetvis drabbas av plötsliga ”elevchocker”, till exempel om de tar emot många nyanlända elever, men detta borde kunna hanteras på annat sätt än att ge kommuner eget mandat att sänka skolpengen för friskolor.
De scenarier som regeringen bygger stora delar av sin argumentation på är alltså högst teoretiska och inträffar väldigt sällan i verkligheten.
Jens Eriksson
chef för Academedias grund- och gymnasieskolor
Jonas Nordström
chefsjurist på Academedia