Många elever får idag inte en utbildning som ger dem rätt start i livet. Förra året var det över 16.000 elever som lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Många av dessa elever kommer från skolor som saknar ordning och reda, ett bristande ledarskap som innebär att eleverna inte lär sig det de behöver. Många får inte ens rätt att läsa vidare på gymnasiet. Detta borde skoldebatten handla om. Istället fokuserar debatten på att problemet är elevernas kvalitet som avgör om skolor är bra eller dåliga. Bra skolor är bra därför att eleverna är bra – inte därför att rektorer är bra ledare, att lärarna är erfarna och duktiga, eller att undervisningen håller hög kvalitet. Dåliga skolor är därmed dåliga, därför att eleverna är dåliga.
Detta är ett märkligt och felaktigt synsätt.
Vi vet att alla elever har olika utgångsläge. Det handlar om hur mycket de har lärt sig tidigare, om de gillar att gå i skolan eller inte, hur bra de kan språket eller om föräldrarna kan ge dem stöd. Men alla kan lära sig mer oavsett var man startar. Det är längden på utbildningsresan som räknas och den bestäms av hur bra skola man går i. Därför är det också konstigt att vi inte har ett mått på skolans förmåga att höja elevens kunskapsnivå under skolåren. En skola som lyckas med att höja kunskapsnivån hos elever med låga förkunskaper kan då mycket väl visa sig vara en bättre skola än den som har elever som hade goda kunskaper redan när de började skolan. Några friskolehuvudmän har låtit forskare ta fram ett sådant mått.
Likvärdighet handlar om att alla elever har rätt att gå i en skola med utbildning av hög kvalitet som är anpassad till varje elevs förutsättningar. Idag har Sverige en skola där många elever har utländsk bakgrund. De kan ha kommit hit mitt i skolåren, vara födda utomlands och kommit hit före skolåldern eller ha föräldrar som är födda utomlands men själva födda i Sverige. Detta är en helt annan verklighet än den som fanns i svensk skola för 50 år sedan. Den tid som många av de som då gick i skolan jämför med dagens. Då var barn med utländsk bakgrund mycket ovanligt, och fanns knappt alls utanför storstäderna. Då avgjorde bostadens lokalisering vilken skola eleven blev placerad i. Hyreshusområdenas barn blandades sällan med villaägarnas. Jag vet, jag gick själv i en sådan skola i ett hyreshusområde. Då krävde ett skolbyte att man flyttade. Annars gick det inte att byta, inte ens om barnet var mobbat.
Friskolereformen ändrade på detta. Den innebar att familjer kunde välja skola utan att behöva flytta. Boendesegregationen fick mindre genomslag. Samtidigt fick politiker och tjänstemän mindre makt när människor kunde välja. Det är detta som är viktigt att komma ihåg i dagens debatt. För i grunden handlar den om att politiker och tjänstemän ska återta en del av denna makt och därmed se till att det blir en ”bättre fördelning av eleverna med hänsyn till bakgrunden”. De kallar det för en allsidig social sammansättning. Men vad som egentligen detta innebär kan ingen svara på, men det ska vara en skyldighet för rektorer och huvudmän att jobba för.
Det som borde vara i fokus i skoldebatten, och som föräldrarna tycker är viktigt, är vad som händer i klassrummet. Hur är kvaliteten i varje skola, oavsett om det är en friskola eller en kommunal skola? Alla skolor ska granskas hårt och ofta. Hur bra är rektor? Hur väl leds och drivs skolan? Hur mäter skolan kvaliteten och ger återkoppling på resultaten? Hur duktiga är lärarna? Hur lugnt är det i klassrummen och i korridorerna? Hur mycket lär sig varje elev utifrån sina förutsättningar?
Trots årtionden av diskussioner om mobbing i skolan så finns problemet alltjämt. Hur kan det komma sig att mobbing och rasism förekommer på skolor? Rädda Barnens och Friends rapporter om detta den senaste veckan är förfärande läsning. Hur kan detta fortgå?
Målet måste vara att alla skolor i Sverige ska vara bra, oavsett huvudman och oavsett var i landet de finns. Men det verkar som om man glömmer bort i debatten att 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Ändå handlar debatten nästan enbart om de skolor där 15 procenten av eleverna går.
De stora befolkningsförändringar som skett av det svenska samhället det senaste halvseklet är en stor utmaning. Sverige har blivit det mångkulturella samhälle som det talats om så länge. Det påverkar givetvis även skolan. Förmågan att klara det uppdraget skiftar verkligen och man kan fundera på hur lärarutbildningen förbereder de blivande lärarna för detta uppdrag.
Samtidigt finns det idag mycket kunskap och erfarenhet hos framgångsrika kommuner och friskolor som man kan lära av. Och Skolinspektionen måste få bättre verktyg och resurser för att kunna granska skolornas kvalitet. För det finns inga dåliga elever. Det handlar om varje skolas förmåga att utgå ifrån de elever man har. Var och en kan inse att detta är en tuff uppgift men som Skolinspektionen konstaterar, det finns skolor som klarar det uppdraget. Låt oss lära av dem.