Ibland funderar jag över hur det kommer sig att skolvalet och skolpengen förefaller intressera DN:s ledarsida mer än frågan om kvalitet och kunskapskrav och hur framgångsrika skolor jobbar för att fånga upp alla elever oavsett bakgrund, tidigt i skolan, och därmed minskar risken för att de hamnar i dåligt sällskap och inte klarar sin skolgång. Inger Enkvist tar upp vikten av kunskapsfokus i artikel efter artikel på ett förtjänstfullt sätt. Så även i denna intervju. Men hon är dessvärre ganska ensam i sitt fokus på hur man får alla skolor att bli bra skolor. Det är som om det faktum att 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor inte behöver beaktas i denna systemdebatt.
För skoldebatten handlar inte om hur vi ser till att så många elever som möjligt lämnar grundskolan med behörighet till gymnasiet. Den handlar inte om vad som händer i skolan och i klassrummet utan den handlar om friskolor, där de 15 procenten eleverna går.
DN skriver idag om skolpengen på ledarsidan. Inspirationen kommer bl a från Lärarförbundet som länge drivit frågan att skolpengen ska baseras på gruppstorlek snarare än dagen system med individuell skolpeng. Även den sk Likvärdighetsutredningen reflekterade över denna modell som baseras på grupp, men landade i stället på förslaget att skolpengen ska sänkas för de elever som väljer en friskola. Tanken om gruppbaserad skolpeng bygger bl a på föreställningen att friskolor är överkompenserade i dagens system och att det stimulerar till stora klasser och därmed följande resurseffektivitet. Men verkligheten är att friskolorna snarare är underkompenserade, vilket skolforskaren Gabriel H Sahlgren har visat i denna analys av Likvärdighetsutredningens förslag.
Debatten är inte ny, och jag vill här påminna om den replik som Hans Bergström hade i SvD i december förra året, till Lärarförbundets ordförande.
”Friskoleelever har för låg skolpeng”
Elever i kommunalt drivna grundskolor har i snitt cirka 10 000 högre ersättning än elever i friskolor. Det skriver Hans Bergström i en replik om skolpengen.
Publicerad 2020-12-28
REPLIK | SKOLPENGEN
Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, har länge visat att hon förstår skolekonomi bättre än de flesta andra. Så också i hennes debattartikel på juldagen. Skolpengen ger starka incitament att fylla klasser, eftersom kostnaden för en extra elev är marginell. Det är genom att fylla klasser som man kan nå en god ekonomi, inte genom att skära i väsentliga kostnader, som andra felaktigt fått för sig (till exempel ordföranden i riksdagens utbildningsutskott).
Med den logik Jaara Åstrand anför, tomma platser i kommunala skolor och fyllda klasser i friskolor, skulle friskolor alltid få högre ersättning per elev än kommunala skolor. Men så ser det inte ut. Det förhåller sig alldeles tvärtom. Elever i kommunalt drivna grundskolor har i snitt cirka 10 000 högre ersättning än elever i friskolor. Detta kan bara delvis förklaras med socioekonomiska skillnader, som antalet ”nyanlända”.
Sanningen måste alltså rymma något mer än vad Jaara Åstrand redovisar. En aspekt är att det inte alls är så lätt för friskolor att fylla klasser som Jaara Åstrand tycks tro. Det kräver utomordentligt gott rykte hos föräldrar för kvalitet och ordning, så att en skola kan bygga en kö, som också gör att barn som flyttar snabbt kan ersättas av nya elever. En friskola har bara sig själv att lita till därvidlag, medan en kommun kan aktivt fördela sina elever mellan skolor. Åstrands-utredningen (icke att förväxla med artikelförfattaren) konstaterar faktiskt detta: ”Har en fristående skola färre sökande än platser kommer platser att stå tomma och inte, som ibland är fallet i kommunala skolor, fyllas med elever…” (sid 313).
Under de år vi nu genomgår ökar antalet elever kraftigt i grundskolan. Det gör att kommuner kan fylla upp sina existerande skolor, vilket har sänkt den relativa skolpengen för friskolor de senaste åren.
Men det finns en faktor till, nämligen att dagens regler för ”lika villkor” i praktiken inte leder till lika behandling av offentliga och enskilda huvudmän. Administrationsersättningen till friskolor anges i skolförordningen som en schablon om 3 procent, medan den verkliga administrationskostnaden uppgår till 6-8 procent. Lokalkostnadsersättningen, som väger tungt i ekonomin, manipuleras av många kommuner genom att de sätter låg eller ingen internränta på kommunala skollokaler, medan friskolor är hänvisade till en lokalhyresmarknad där avkastningskravet ligger på 7-12 procent. Kommunerna har med dagens regelsystem stora möjligheter att vägra ge friskolor tilläggsbelopp för elever med extraordinära stödbehov; familjer med sådana behov söker sig ofta till friskolor.
Detta är tre tunga exempel. Om dessa och vissa andra brister i tillämpningen av ”lika villkor” (som momsreglerna) åtgärdades, kunde det sedan gå att sansat diskutera avdrag från den korrekta utgångsnivån. Man bör samtidigt komma ihåg att kommuner inte är någon svag aktör utan har en rätt till skatteuttag bakom sig som enskilda huvudmän saknar.
Det andra stora problemet med Jaara Åstrand resonemang handlar om incitament. Det var mest av det skälet som Åstrandsutredningen avvisade Lärarförbundets förslag om ersättning per klass i stället för elev. Individersättningen ger bra skolor starka skäl att ta in fler elever, vilket är ett samhällsintresse. Den ger kommuner, men också friskolor, anledning att rationalisera, vilket också är ett samhällsintresse. Hög kostnad kan inte vara ett mål i sig.
En fast ersättning per klass, oavsett klassens storlek, leder till onödig fördyring och samhällsekonomiskt slöseri under år när behovet av elevplatser är stort. Tanken att kommuner skulle få räkna klasser som fulla även när de är halvfulla är faktiskt samhällsekonomiskt huvudlös.
Hans Bergström
docent, engagerad i Internationella Engelska Skolan, grundad av hans hustru Barbara Bergström. ”The Hans and Barbara Bergstrom Foundation” äger 13.8 procent av IES.