Det faktum att reglerna om placering/mottagande samt urval ser så olika ut för kommunala respektive fristående skolor torde i praktiken avsevärt försvåra införandet av en gemensam kö. En fristående skola har också ofta elever från flera andra, ibland ett stort antal, kommuner än lägeskommunen. Även i detta avseende skulle sannolikt ett system där lägeskommunen handhar en gemensam kö innebära flera praktiska utmaningar, eftersom lägeskommunen i så fall ska sköta antagningen även för elever som är bosatta i andra kommuner.
Dagens Nyheter hade en ledare i söndagens tidning där de, inspirerade av Järvaveckan, pläderade för bussning av elever från utanförskapsområden till andra skolor. Ett intressant grepp från en liberal tidning. Vart tog skolvalet vägen i detta sammanhang?
Dagens skolvalssystem när inte perfekt. Det är en stor brist att det alltjämt är många familjer som inte känner till att vi har möjlighet att välja skola i Sverige, och att man kan välja en fristående skola utan att det kostar pengar. Till skillnad från i princip alla andra länder så är det förbjudet för privata skolor att ta terminsavgift och en friskola får inte heller välja elever. Finns det plats så måste man ta emot eleven. Den svenska modellen är att pengen följer eleven, rik som fattig kan välja en friskola. Men många låginkomsttagarfamiljer känner tyvärr inte till att man kan välja. Därför har Friskolornas riksförbund under flera år pläderat för att det ska vara obligatoriskt att välja skola. Ett sådant system innebär att alla får information om att man faktiskt kan välja skola och det skapar ett incitament hos familjer till att ta reda på vad som skiljer skolor åt. Den statliga Skolkommissionen föreslog också att ett obligatoriskt skolval ska införas. Tyvärr har regeringen inte gått vidare med det förslaget. I stället ägnar sig nu bl a gymnasieministern åt att kritisera effekterna av det system som många kommuner har, närhetsprincipen.
Den som inte gör ett aktivt skolval hamnar i den skola som är närmast, den sk närhetsprincipen. Kombinationen av närhetsprincipen och boendesegregationen gör att boendesegregationen får fullt genomslag i skolan. Ett antal kommuner har valt att införa ett obligatoriskt aktivt skolval. I dessa kommuner är föräldrar och elevers kunskap om att man kan välja skola högre och det innebär också att det inte bara är de som är välinformerade (ofta högutbildade eller medelklassfamiljer) som väljer skola. Vi presenterade nyligen en rapport om hur det fungerar i de kommuner som har infört ett obligatoriskt skolval. Sedan kan DN har rätt när det gäller transporter. För en viktig del för att underlätta skolvalet är givetvis att det går att åka skolbuss, om avstånden är långa.
I Stockholm väljer välinformerade Rinkebyfamiljer bort Rinkebyskolan, vilket jag bloggat om tidigare. Stockholm har inte obligatoriskt skolval men där en väl utbyggd kollektivtrafik. Något som saknas på många håll i landet.
En annan kritik mot friskolorna är att det är så långa köer. Det är en intressant kritik som den som företräder det offentliga borde fundera på. Hur kommer det sig att det är så långa köer? Kan man göra något för att stimulera de skolor som uppenbarligen är så populära till att växa och därmed minska köerna? Det har vi inte hört något alls om. I stället talas det om att friskolor som är populära ska tvingas in i ett system där kommunen ansvarar för en gemensam kö. Denna tanke har avfärdats av en statlig utredning, Skolkostnadsutredningen. De konstaterade helt enkelt följande (s 147 osv.):
”Enligt våra direktiv ska utredningen här överväga en lösning där lägeskommunen görs ansvarig för administrationen av köer och antagning av elever även till de fristående skolor som är belägna i kommunen. En mer centraliserad organisation avseende ansökning och mottagande skulle rent principiellt kunna ha fördelar, dels när det gäller att skapa förutsättningar för en rättssäker och enhetlig antagning men också när det gäller intresset av att skapa en effektiv administration. Utredningen kan dock konstatera att det också finns en rad principiella och praktiska problem med en gemensam kö administrerad av lägeskommunen. Som ovan nämnts så gäller i dag olika regler för placering/mottagande samt urval av elever till kommunala och fristående skolor. Detta hänger samman med att kommuner och enskilda huvudmän har delvis olika uppgifter och ansvar. Att reglerna om placering/mottagande skiljer sig åt är därför en logisk och naturlig följd av ansvarsfördelning som i dag gäller på skolområdet. En kommuns övergripande uppgift och ansvar är att se till att elever hemmahörande i kommunen fullgör sin skolplikt och får sin rätt till utbildning tillgodosedd (i vissa situationer kan dock en kommun vara skyldig att tillhandahålla utbildning för en elev från en annan kommun). För kommunala skolor finns inget uttryckligt öppenhetskrav utan elever ska fördelas på skolor i första hand utifrån vårdnadshavarnas önskemål. Vid fler sökande än platser till en skola gäller en allmänt hållen närhetsprincip. För fristående skolor gäller som huvudprincip ett öppenhetskrav, när det finns fler sökande än platser ska urvalet göras enligt de grunder som Skolinspektionen godkänt för den aktuella huvudmannen. En fristående skola kan således sägas rikta sig till alla elever, oavsett om de är bosatta i den kommun där skolan ligger eller inte. Det faktum att reglerna om placering/mottagande samt urval ser så olika ut för kommunala respektive fristående skolor torde i praktiken avsevärt försvåra införandet av en gemensam kö. En fristående skola har också ofta elever från flera andra, ibland ett stort antal, kommuner än lägeskommunen. Även i detta avseende skulle sannolikt ett system där lägeskommunen handhar en gemensam kö innebära flera praktiska utmaningar, eftersom lägeskommunen i så fall ska sköta antagningen även för elever som är bosatta i andra kommuner. Ett system med gemensam kö och antagning skulle också innebära, i och för sig i en varierande grad beroende på hur systemet skulle utformas, att fristående skolor inte längre själva var ansvariga för antagning och urval till den egna verksamheten. En sådan ordning måste anses vara ett principiellt avsteg från den i dag rådande principen om lika villkor mellan fristående och kommunala verksamheter där enskilda huvudmän har hela ansvaret för sin egen verksamhet. Mot denna bakgrund väljer utredningen att inte lämna något förslag om en gemensam kö administrerad av lägeskommunen. Utredningen har också övervägt att föreslå att ett nationellt kösystem administrerat av Skolverket skulle inrättas. En principiell fördel med ett sådant system skulle kunna vara att det säkerställer en likvärdighet på nationell nivå vid tillämpning av regler om placering/mottagande och urval. Det skulle också kunna vara en fördel ur ett brukarperspektiv om ansökan till en skolenhet kan göras på samma ställe där nationellt jämförbar information om skolenheter finns. De administrativa utmaningarna med en sådan ordning, samt att det vore ett avsevärt ingrepp i såväl den kommunala självstyrelsen som i fristående skolors kontroll över sin egen verksamhet är dock av sådan karaktär att utredningen inte anser ett sådant förslag möjligt att genomföra.”
Samtidigt som friskolor anklagas för att vara segregerande (vilket inte är korrekt med tanke på att 85% av alla grundskoleelever går i kommunala skolor där närhetsprincipen råder) så förhindrar många kommuner, framför allt s-styrda, friskolor från att etablera sig i utanförskapsområden. Uttrycket ”Shame if you do shame if you don’t” är väldigt passande i friskoledebatten.
Friskolereformen infördes för 26 år sedan. Det är mycket som borde ha gjort för att informera om och underlätta skolvalet så att alla har kunskap och information för att göra det val som passar individen bäst. Dessvärre har detta missats i stor utsträckning. Forskaren Danny Kessel berättar om informationens betydelse för skolvalet i denna intervju. Kommunerna har informationsskyldighet om skolvalet, Skolverket har uppdrag att informera om skolvalet men det fungerar ändå inte som det borde. Många har skuld i detta. Men lösningen är inte att bussa elever, som ju i grunden innebär att skolvalet avskaffas. Lösningen är inte heller att kommunerna ska sköta antagningen till alla skolor.
Friskolemotståndarna vet att människor vill kunna välja skola. Det är därför de inte säger det de egentligen vill, stoppa friskolorna. Men det kan de inte säga när över 360.000 elever går i fristående skolor och antalet bara växer. Den svenska skoldebatten är märklig med sitt enorma fokus på huvudmannaskapet. Allmänheten tycker att skolan utvecklas åt fel håll. Det grundar de på hur det fungerar i klassrummet och de alarmerande resultat som presenteras från många kommunala skolor. Och visst finns det anledning till oro när resultaten ser ut som det gör, särskilt när vi tittar på pojkarnas skolresultat. Men lösningen på det ligger ju inte i systemfrågor som friskolor eller inte, gemensam kö eller inte.
Vi vet att många skolor fungerar dåligt. Det framgår inte minst av Skolinspektionens rapporter. Om de skulle granska de kommunala skolorna lika frekvent som de fristående så skulle nog skillnaden bli än tydligare. Varför handlar inte skoldebatten om vad som händer i klassrummet? Om hur ledarskapet fungerar i skolan? – Det är ju det som är det absolut viktigaste för att skolan ska förmedla de kunskaper som leder till att segregationen minskar. Om Sverige hade ett system som dessutom mäter progression, skolans förmåga att höja individens kunskapsnivå, så skulle vi få en ännu bättre grund för skolvalet.
En viktig anledning till varför många väljer friskolor är att de har fokus på kunskaper, ledarskapet är tydligt och där finns en god uppföljning. Där ligger fokus på vart du ska i stället för var du kommer ifrån.
/