Betyg är sedan länge huvudredskapet för att visa vad en elev kan. Vad som däremot lämnats allt för bortglömt är vad skolan och läraren faktiskt bidragit till vad gäller elevens kunskap, bortsett från kunskapen eleven fått hemifrån eller från annat håll. Det skriver Ulla Hamilton på DS Debatt.
Att skolan inte är en nödvändighet för kunskapsutvecklingen är uppenbart. Se bara på den kunskap kring IT och programmering som funnits i Sverige i årtionden. Trots att det knappt har funnits på schemat i den svenska skolan har en stor grupp elevers självlärda kunskaper varit avgörande för den svenska IT-sektorns rekrytering, även om det vanligtvis i slutändan krävts en formell högskoleutbildning. Kunskap via föräldrarnas engagemang är ett annat exempel där skolan får hjälp på vägen utan att det är lärarens förtjänst. I de fall ett sådant engagemang saknas blir det väldigt tydligt och skolans kärnuppdrag, kunskapsförmedling, sätts på sin spets.
Skollagen är tydlig med att varje elev ska få möjlighet att i så stor utsträckning som möjligt nå sin potential. I klassrummets krassa verklighet måste läraren dock hålla ett tempo som riktar sig mot den breda gruppen elever. Inte minst läggs mycket av energin och tiden på de elever som är nära men inte riktigt klarar godkänd nivå. Detta är förstås en rimlig prioritering med tanke på hur skolan mäts och bedöms. Men för elever som såväl ligger långt under som långt över godkänd nivå hade ett kompletterande mått varit relevant, nämligen vilket framsteg eleven gjort under en tidsperiod, oavsett startpunkt. Av samma anledning är det faktum att en skola har höga betyg inte ett bevis på att skolans faktiskt är duktig på sitt uppdrag. Däremot kan en skola med elever med stora utmaningar vara väldigt framgångsrik utan att det syns i betygsresultaten. Det som behöver mätas är vad som i näringslivet kallas förädlingsvärdet.
Vissa friskolor är redan igång med arbeten för att få till stånd ett bättre mått på förädlingsvärdet. Internationella Engelska Skolan och AcadeMedia arbetar med progressionsmätning av elever och skolors resultat som ett komplement till den övriga utvärderingen. Progressionsmätning finns också i andra länder. I exempelvis Storbritannien ska skolan ta den enskilda eleven, oavsett var startpunkten är, en viss sträcka för att anses ha lyckats.
I Sverige saknas dock ett nationellt system för skolors förädlingsvärde, trots att Skolverket sedan länge har ett sådant uppdrag. Skolverkets SALSA-databas är det närmaste vi kommer. Där jämförs skolors betyg viktade efter socioekonomiska faktorer. Men SALSA är för trubbigt och saknar ett sätt att mäta den enskilde elevens kunskapsutveckling.
Invändningen brukar ofta vara att ett mått på förädlingsvärdet är svårt att genomföra och att vissa aspekter inte passar för att mätas. Men vi har redan i och med betygen accepterat att kunskapsresultat går att mäta och därmed borde även skolan kunna utvärderas på ett adekvat sätt. Digital rättning av nationella prov är förstås en viktig byggsten för att skapa ett fungerande system.
Rädslan för att sätta en siffra på en skolas bidrag till kunskapsutvecklingen straffar i slutändan eleverna, inte minst de elever som är mest beroende av skolans stöd för sin kunskapsutveckling. Det är hög tid att skolor mäts för vad de egentligen åstadkommer. Gärna internt som i vissa friskolor, men ännu hellre på nationell nivå.
Ulla Hamilton
vd Friskolornas riksförbund