Statsminister Stefan Löfven borde läsa Maria Jarls mfl bok ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola.” Om han gjorde det så skulle han inse att problemen med dåliga skolor inte löses med mer pengar, utan det handlar om hur skolan organiserar sin undervisning. Det utspel som han gjorde igår i samband med att han avslutade den sk Järvaveckan kan synas vara positivt, men det är knappast pengar som är problemet, utan hur de används. Detta har även OECD konstaterat i sin granskning av den svenska skolan. Det som däremot är viktigt är tydligt ledarskap, systematisk kvalitetsarbete och höga förväntningar på alla elever och medarbetare. Det är ganska beklämmande att landets statsminister och utbildningsminister bara ser problemen i skola som en penningfråga, och en fråga om ”rätt blandning av eleverna med hänsyn till bakgrund”.
I denna intressanta bok konstaterar författarna/forskarna bland annat att forskningen genom åren har visar att elevernas socioekonomiska bakgrund kan vara en förklaring till skolors olika resultat. Men de påpekar samtidigt att forskningen på området har utvecklats. Det har bland annat de själva visat i sin forskning. Nu är det allmänt vedertaget, i utländsk forskning och även svensk, att det har betydelse hur skolor fungerar. De refererar i sin bok till den debatt som var i anslutning till uppföljningen av skolresultaten i Malmö, där det visar sig att elever som flyttades till andra skolor i samband med att Rosengårdsskolan lades ner, fick betydligt bättre betyg.
Författarna skriver ”När man hösten 2015 gjorde en kartläggning över hur det hade gått för dessa elever visade det sig att det fanns en tydlig förbättring vad det gäller deras resultat. Antalet elever som blev behöriga till gymnasiet fördubblades. Debatten efter utfallet offentliggjorts kom dock uteslutande att handla om möjligheter och tillvägagångssätt för att öka blandningen av elever i klasser och skolor (Eriksson 2015; Agenda,2015; SVD 2015). Inget i den efterföljande mediala diskussionen handlade om den aktuella skolans eventuella organisatoriska brister. ” De skriver vidare ”För att återknyta till exemplet från Malmö-området kan man fråga sig om inte en större del av diskussionen borde ha handlat om huruvida skolans verksamhet kunde ha organiserats på ett annat sätt för att bättre passa de aktuella elevernas behov.”
Forskarna ställer sig också undrande till att den svenska skoldebatten har ett så stort fokus på faktorer som handlar om elevernas bakgrund. ”Är det inte dags att det politiska samtalet skiftar fokus till att i större grad handla om skolornas förutsättningar? Till att handla om lärarnas och rektorernas kompetens och förutsättningar att ta ansvar för alla elever på alla skolor.”
Jag måste erkänna att jag blev oerhört provocerad av att Skolverkets generaldirektör satt i Agendastudion, då hösten 2015, och sa att det var blandningen av elever som var orsaken till att resultaten blev bättre för de elever som bl a hamnat på en skola i Lomma. Inte ett ord om att skolans ledning och arbetssätt kanske kunde vara skälet.
Jag hoppas verkligen att många kommer att läsa, och ta till sig budskapet, i Maria Jarls m fl bok. Det skulle verkligen vara välgörande för den svenska skoldebattens fokus. Mitt svar på deras fråga ovan vet ni som läser denna blogg. Det är otroligt viktigt att skoldebatten får fokus på rätt frågor och det är vad som händer i skolan. Tänk om ledande politiker också kunde inse detta och ha mod att säga som det är – att det inte är pengar som är problemet utan att det brister i koll på att de används på rätt sätt. Det är något som i sin tur händer ihop med ett bristande ledarskap och brist på systematiskt kvalitetsarbete på många skolor. Det finns inga ursäkter för att inte lära av de framgångsrika. Det är inte fel blandning av elever som är problemet.