”Huvudmannen och förskolechefen avgör barngruppernas organisation utifrån de förutsättningar samt behov som finns vid varje förskoleenhet. Regeringen har inte för avsikt att påverka organisationen av barngrupper i detta avseende.”
I maj 2015 gav regeringen Skolverket i uppdrag att förbereda sig inför ett framtida uppgift att ansvara för statsbidrag för mindre barngrupper i förskolan. Skolverket arbetade redan med uppdraget att återinföra riktmärke för barngruppernas storlek i förskolan. Ett riktmärke som enligt regeringen ska ”baseras på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, med utgångspunkt i pedagogisk-, utvecklings- och socialpsykologisk forskning.”
Regeringen verkade mån om att inte tvinga på huvudmännen en fix nivå och underströk i uppdraget att ”Huvudmannen och förskolechefen avgör barngruppernas organisation utifrån de förutsättningar samt behov som finns vid varje förskoleenhet. Regeringen har inte för avsikt att påverka organisationen av barngrupper i detta avseende.”
Skolverket presenterade riktmärkena den 12 februari 2016. I sitt pressmeddelande skrev de ”Riktmärkena är inte tvingande utan ska ses som ett stöd för att skapa lagom stora barngrupper.” De konstaterar också att ”Forskningen kan inte ange en direkt siffra för hur stor en barngrupp bör vara.” Det finns skäl till att de använder begreppet ”riktmärken” i stället för ”riktlinjer”.
Det är klokt förhållningssätt eftersom de som söker stöd från forskning för att en viss gruppstorlek är den optimala inte lär finna det. Det forskningen säger är att det är viktigt att utgår från omständigheterna i det särskilda fallet. Det är ute på förskolorna som personal och ansvariga måste bestämma hur man ska dela in barnen i grupper under dagen.
– Vissa perioder och terminer kan det vara fler barn i grupperna, andra perioder behöver det vara färre barn. Här är det viktigt att lyssna på professionen. De vet ju hur barnen fungerar tillsammans. Ibland fungerar det väldigt bra och då kan det ju vara fler barn, säger Sonja Sheridan, professor i pedagogik vid Göteborgs Universitet.
Det låter ju klokt. Men hur kommer det sig då att det – trots att det inte finns någon definition av vad en barngrupp är – så ägnar sig politiken åt att tala om frågan som om det var solklart att gruppstorleken har betydelse? Idag kan vi läsa i SvD att dessa riktmärken – som ju är rekommendationer eftersom det som sagt inte finns entydig forskning som visar att en viss storlek på grupp är idealet – utgör grund för att utbildningsminister Fridolin hotar med tuffare åtgärder om inte kommunerna m fl jobbar för att leva upp till riktmärkena. Han ”utesluter inte att det kan behövas ytterligare insatser för att få ner det genomsnittliga antalet barn i grupperna till riktmärkena. Från och med nästa år införs ett krav på att förskolorna anger hur och när de ska nå målen när de ansöker om bidraget för att minska barngrupperna.” Strax efter lunch kom också pressmeddelandet om regeringens beslut att pressa på huvudmännen när det gäller att leva upp till riktmärkena.
Samtidigt som regeringen driver politiken åt detta håll så ägnar sig deras partikamrater i Stockholm åt att utöka barngrupperna genom att erbjuda familjer som har ett nyfött barn syskonet heltidsplats på förskolan, med argumentationen att det inte blir någon ökad kostnad för kommunen.
Frågan om barngruppernas storlek är ett intressant exempel på hur regeringen driver politiken från att först vara icke tvingande riktmärke, bl a mot bakgrund av att de vet att det är minst lika viktigt hur arbetet är organiserat, som gruppernas storlek – till att vips bli ett krav för att få ta del av ett statsbidrag. Så viktigt var det med grund i forskningen på det området. Det ska bli intressant att se hur kommunerna agerar i detta fall. För en sak är säker – statsbidraget om 830 miljoner kronor per år täcker inte på långa vägar de ökade kostnader som en strikt tillämpning av ”riktmärkena” innebär. SKL brukar med emfas driva frågan att om regeringen lägger på ökade kostnader på kommunerna så måste den också skicka med pengar. Genom att agera på det sätt som nu sker så kommer regeringen undan detta – kanske…