I stället för att ta tag i den problematiken så förespråkar nu SSU:s mfl urvalskriterier till skolan på grundval av etnicitet. Det gör mig mörkrädd.
Läser med intresse debattartikeln av SSU:s ordförande Philip Botström i dagens DN. Han hävdar att han vill slå vakt om det fria skolvalet. Han vill behålla det men samtidigt ska effekten av skolvalet bli bättre blandning när det gäller elevsammansättning. Han vill ha ett ”integrerat skolval”. Det vill säga att någon annan än du som väljer ser till att ditt barn hamnar i en klass med ”rätt elevsammansättning”. ”Alla skolor får ett elevunderlag som speglar samhället” skriver SSU-ordföranden. Förutom att han helt verkar bortse från skolans uppgift – att förmedla kunskaper – så verkar han ha missat att läsa vissa delar av PISA-rapporten som kom nyligen. De som bara lyssnar på kommentarerna från regeringsföreträdare får en helt felaktig uppfattning av PISA resultaten. Jag har bloggat om det tidigare, men det förtjänar att upprepas igen; den svenska skolan har uppenbarligen stora problem med det kompensatoriska uppdraget. Sverige tillhör de länder som har de största inomskolvariationerna – dvs störst skillnad när det gäller resultat mellan elever i samma skola. Vi ligger långt över OECD-genomsnittet. Det problemet löses inte genom att se till att elevsammansättningen avspeglar samhället – det löses genom att se till att alla lärare har höga förväntningar på alla sina elever, oavsett bakgrund, och att det finns en skolledning som systematiskt följer upp resultaten i skolan.
Det är hög tid att den svenska skoldebatten tar sin utgångspunkt i forskningsbaserade lösningar. Det är förvånansvärt lite fokus i efter-PISA-debatten på vad som händer i skolan, i klassrummet mot bakgrund av att resultatet att Sverige verkligen avviker när det gäller inomskolvariationen. Hur kan skillnaderna vara så stora inom en skola och varför har den svenska skolan blivit sämre på det kompensatoriska uppdraget? Det om något kan komma att skapa ojämlikhet i förlängningen. Visst kan resurser spela roll, men hur resurserna används innanför skolans väggar är minst lika viktigt. För att citera Maria Jarl och hennes forskning om framgångsrika skolor ”Trots tydliga signaler är det inte resultaten som står i centrum på de icke framgångsrika skolorna. Personalen på dessa skolor hänvisar också till elevernas bakgrund som orsak till dåliga resultat.” Elevernas förutsättningar, som bakgrund och föräldrars utbildningsnivå, är viktiga förklaringar till skillnader när det gäller resultat. Samtidigt visar studier att det är möjligt för alla skolor att höja kvaliteten genom att organisera sig på det sätt som de framgångsrika skolorna gjort. Den svenska skolan skulle må mycket bra av att debatten handlade mer om detta än om klassklyftsperspektiv. Skolans uppdrag är tydligt och i detta ligger likvärdigheten, att utgår ifrån att elever, oavsett bakgrund, kan nå sin fulla potential i den svenska skolan. Det uppdraget kallas bl a det kompensatoriska uppdraget, ett uppdrag om man får tro PISA skolan inte lyckas särskilt väl med. Därför är det så oroligt viktigt att alla har rätt fokus i debatten i skolan. Vad händer i skolan? I stället för att ta tag i den problematiken så förespråkar nu SSU:s mfl urvalskriterier till skolan på grundval av etnicitet. Det gör mig mörkrädd. Och en stilla undran – vad säger diskrimineringsombudsmannen om den idén?