Många skolor är uppenbarligen inte tillräckligt bra på att jobba med det kompensatoriska uppdraget. Jag tror att man gör alla en björntjänst om PISA tas som intäkt för att börja ägna sig åt social ingenjörskonst, skylla på det fria skolvalet, hävda att det behövs en bättre ”blandning av elever”, osv. Det viktiga är vad som händer i skolan och i klassrummet.
PISA-resultaten har väckt stor glädje runt om i skolSverige. Och viss är det skönt att kurvorna nu vekar ha vänt uppåt. Men, som flera har konstaterat, det är för tidigt att ropa hej. Mycket arbete återstår. Det visar också resultatet. Politiker och lärarfack springer nu ut och larmar om att skolan blivit mer ojämlik, att det måste till mer resurser mm. Men frågan är hur de resurser används som finns?
Många skolor är uppenbarligen inte tillräckligt bra på att jobba med det kompensatoriska uppdraget. Jag tror att man gör alla en björntjänst om PISA tas som intäkt för att börja ägna sig åt social ingenjörskonst, skylla på det fria skolvalet, hävda att det behövs en bättre ”blandning av elever”, osv. Det som är viktigt är ju vad som händer i skolan och i klassrummet. När det gäller att ta hänsyn till socioekonomiska faktorer så framgår det tydligt i lagstiftningen att detta gäller redan nu. Problemet är att det är många kommuner som inte tillämpar det. Dessutom har Skolverket att fördela statsbidrag utifrån dessa utgångspunkter. Vad mer behövs?
Skolinspektionen har under hösten haft tre heldagskonferenser – En skola för alla – som jag har haft möjlighet att medverka i. Det har varit intressant inte minst mot bakgrund av att de tagit upp konkreta exempel från sina inspektioner. Deras exempel visar att många skolor inte är bra på att hantera elever som är i behov av extra anpassning, eller elever som riskerar att ”trilla ur skolan”. Något som väl bör anses vara en del av det kompensatoriska uppdraget.
Skolinspektionen framhöll bl a att
- att det råder osäkerhet på många skolor om vad extra anpassning innebär
- det råder ofta oklarhet om elevens behov
- ofta missar man saker som rör lärarens egen undervisning och miljön i klassrummet
- man utgår inte från elevens behov utan tillämpar standardmodeller
- resultatet blir att eleven inte får det stöd som just hen behöver
De menade att bland de extra anpassningar som ofta saknas är anpassade arbetsuppgifter, förståelse för arbetsuppgifter, stöd i att utveckla sin förmåga, anpassning av tempo, bekräftelse, placering i klassrummet och att det sällan görs någon uppföljning av hur de extra anpassningarna har fungerat, om de har genomförts. Så nog finns det mer jobb att göra för att fånga upp alla elever i skolan.
Skolinspektionens 10 tips för kvalitet i extra anpassningar är följande:
- identifiera elevernas kunskapsnivå, kunskapsutveckling och ev svårigheter
- samverka mellan lärare för att identifiera elevens behov
- använd elevhälsans kompetens
- dokumentera elevens kunskapsutveckling och extra anpassning
- påbörja arbetet med extra anpassningar utan dröjsmål
- involvera eleven och vårdnadshavaren
- identifiera effekten av den extra anpassningen
- avsätt tid för arbetet och även för uppföljning av effekten
- justera elevens extra anpassning vid behov
- involvera eleven och vårdnadshavaren även i uppföljningen
Självklara rekommendationer tycker vissa. Med Skolinspektionen har, utifrån sina inspektioner, uppenbarligen kommit fram till att detta behöver sägas. Så åter igen, det handlar väldigt mycket om vad som händer i skolan och i klassrummet. Det handlar om att man måste ha koll från skolledningens sida och kontinuerligt följa upp så att insatserna ger effekt. Det var en intressant artikel om Vittra i Vallentuna idag som visar hur man kan jobba.