Det som dessa forskare nu har insett, och som det är utmärkt att det blir tydligt, är att detta är en utredning som inte bedrivs utifrån sakkunskap utan det är i stället Ilmar Reepalu som tycker och som utgår från konstruerade beräknade ”övervinstnivåer” som inte tar hänsyn till att de specifika förhållanden som gäller för tjänsteföretag.
Att vara statlig utredare innebär att man har ett särskilt ansvar för att göra en allsidig bedömning och för att arbetet baseras på fakta. Det måste finnas en tilltro till att utredaren fullgör sitt uppdrag utan förutfattade meningar. I vart fall har det varit så, tillit har varit viktigt. Men denna inställning saknas i en av landets viktigaste – och mest kontroversiella – utredning. Jag tänker på den som Ilmar Reepalu är ansvarig för, den sk Välfärdsutredningen. Jag tillhör en av de som finns med i en referensgrupp till utredningen och jag kan konstatera att arbetssättet i denna utredning – till skillnad från tex Skolkostnadsutredningen – skiljer sig avsevärt. Skolkostnadsutredningen gav referensgruppen möjlighet att lämna synpunkter på texter och de var väldigt måna om att de förslag som lämnades hade ventilerats utifrån olika utgångspunkter så att de inte hamnade helt tokigt utifrån hur verkligheten ser ut.
Så fungerar det inte i Reepalus utredning. Där får vi information via media om vad utredningen har beställt. Det framgår också tydligt – från de som utfört uppdraget – att det är hårt styrt vad beräkningarna ska grundas på. Intressant nog leder detta arbetssätt till att de forskare som utredningen anlitat öppet kommenterar och kritiserar arbetssättet. De vill helt enkelt distansera sig från ett arbetssätt som ligger långt ifrån en forskares förhållningssätt.
I veckans nummer av Dagens Samhälle kan man läsa; ”Allt var klart, jag skulle bara skriva på. Men jag avsade mig uppdraget att fortsätta. Jag ställer inte upp på Ilmar Reepalus hantering av mina slutsatser. Mitt namn är nedkletat, säger Joachim Landström.” Den Handelsforskare som tagit över beställningsjobbet för att räkna på vinsttak, Tomas Hjelström, säger i samma artikel: ”Jag har haft en dialog med utredningen där jag har framför mina synpunkter, vilka jag vet ligger i linje med Joachim Landströms, med smärre undantag.”
Det som dessa forskare nu har insett, och som det är utmärkt att det blir tydligt, är att detta är en utredning som inte bedrivs utifrån sakkunskap utan det är i stället Ilmar Reepalu som tycker och som utgår från konstruerade beräknade ”övervinstnivåer” som inte tar hänsyn till att de specifika förhållanden som gäller för tjänsteföretag. Det är uppenbart att han styr mot ett ideologiskt mål. En annan Handelsprofessor, Per Strömberg, kommenterar också arbetssättet och beräkningsunderlaget i samma intressanta artikel : ”De flesta välfärdsverksamheter är servicebolag utan särskilt mycket investerat kapital. Det leder till absurda konsekvenser.” ”Ta två friskolor, där den ena äger sin byggnad och den andra hyr. Den första får då ta ut högre vinst eftersom man har investerat i fastigheten, den andra betydligt mindre eftersom den hyr.”
Referensgruppen har inte fått se några av dessa texter. Vi har fått besvara ett antal frågor och sett några utkast till beskrivningar av hur skolsystemen fungerar i andra länder. Det gör att referensgruppen snarare har varit ett debattforum mellan utredaren och hans referensgrupp än ett forum där referensgruppen har kunnat komma med synpunkter på utredarens förslag, som fallet var i Skolkostnadsutredningen. Men hade jobbet lagts upp på det sättet så hade man ju riskerat att inte kunna leverera den politiska beställningen..