Det fria skolvalet som infördes 1992 har gett oss en helt ny skolkarta, med många fler alternativ och möjligheter för alla elever. Rätten att själv kunna påverka sin egen situation har på bara tjugo år blivit en självklar del av välfärdssamhället, som vi vet värdesätts mycket högt av både barn och föräldrar. Det skriver Mikaela Valtersson och Claes Nyberg, ordförande respektive vd för Friskolornas riksförbund, på dn.se idag.
Hur går det med likvärdigheten i svensk skola, undrar många, och får svar av ett antal debattörer på DN Debatt (19/8): Den ligger i spillror.
Som bevis lyfter de bland annat fram betydelsen av föräldrarnas utbildningsbakgrund. Men har den betydelsen ökat eller minskat?
Forskaren Jonas Vlachos konstaterar att för betygen i årskurs nio tycks fördelen med att ha en högutbildad mor ha minskat något mellan 1990 och 2008. Skolverket konstaterar också i sin rapport "Likvärdig utbildning i svensk skola" att effekten av att ha högutbildade föräldrar marginellt har stigit mellan åren 1998 och 2011. Förändringen är så liten att det är tveksamt om den kan betraktas som en trend. Om man i stället jämför perioden 2002 – 2011, skulle vi kunna konstatera en minskad påverkan.
Debattörerna talar också om en ”elevsortering efter socioekonomiska faktorer” som de menar att skolvalet leder till. Men det som förespråkas i artikeln är just en återgång till den tidigare sorteringen av elever utifrån bostadsadress. Vi vill inte medverka till en utveckling där det enda sättet för elever och föräldrar att kunna påverka sitt val av skola är att flytta med hela familjen.
Forskaren Gabriel Sahlgren har gjort en jämförelse av ett stort antal internationella och svenska studier av skolvalets effekter för likvärdigheten utifrån elevernas socioekonomiska bakgrund, och visar att olika former av skolval inte har haft någon effekt alls på spridningen mellan elever. Det verkar som att olika etniska och socioekonomiska grupper har tjänat ungefär lika mycket på skolvalsreformerna totalt sett.
Att påstå att friskolorna skulle vara skyldiga till att resultaten i PISA sjunker är direkt felaktigt. Friskolor gör i stället den svenska skolan effektivare. En rapport från Institutet för Arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) konstaterar också att själva förekomsten av fristående skolor – och den konkurrens mellan skolor den leder till – lyfter utbildningsresultaten i hela kommunen. Det gäller också för eleverna i den kommunala skolan, utan att kostnaderna ökar.
Påståendena om minskad likvärdighet på grund av friskolor och fritt skolval kan alltså betraktas som antingen ogrundade eller kraftigt överdrivna. Men det betyder inte att den svenska skolan är likvärdig. Det finns stora skillnader, både mellan kommuner och mellan skolor inom kommunerna. Här har vi ett problem som behöver lösas. Det gör vi genom att lyfta mindre bra skolor, inte hålla tillbaka ambitioner att vilja utveckla och lära mer.
Det fria skolvalet som infördes 1992 har gett oss en helt ny skolkarta, med många fler alternativ och möjligheter för alla elever. Rätten att själv kunna påverka sin egen situation har på bara tjugo år blivit en självklar del av välfärdssamhället, som vi vet värdesätts mycket högt av både barn och föräldrar.
Inget barn ska behöva gå i en dålig skola. Men att återgå till 1990-talets elevsortering efter föräldrarnas möjlighet att köpa bostad på en viss plats, där inga skillnader påstods finnas, är ingen lösning utan ett sätt att sopa problemen under mattan.
Vi tror i stället på höga kvalitetskrav, bättre möjlighet att jämföra skolor och varje elevs rätt att själv bestämma vilken skola de ska gå i.
Mikaela Valtersson, ordförande Friskolornas riksförbund
Claes Nyberg, vd Friskolornas riksförbund