DEBATT | Folkpartiet vill införa en regel som tvingar den som vill startar eller tar över en skola att behålla den i tio år, för att förhindra spekulation. Men i stället för att främja långsiktighet riskerar förslaget att hindra drivna entreprenörer från att våga satsa, vilket i förlängningen begränsar mångfalden.
Folkpartiet vill införa en regel som tvingar den som startar eller tar över en skola att behålla den i tio år, för att hindra spekulation. Men i stället för att främja långsiktighet riskerar förslaget att hindra drivna entreprenörer att från att våga satsa, vilket i förlängningen begränsar mångfalden. För att hindra att ägare köper och säljer skolor i vinstsyfte vill Folkpartiet nu att Skolinspektionen ska kunna kräva att den som startar eller köper en skola ska förbinda sig att fortsätta äga den i minst tio år.
Tanken, att främja långsiktigt och seriöst ägande inom skolsektorn, kan tyckas god. Men ett gott syfte innebär inte automatiskt att man uppnår det man önskar. Genom att rikta in sig på ägandet, snarare än själva verksamheten, flyttar Folkpartiet fokus i skoldebatten ytterligare ett steg bort från de faktorer som i praktiken påverkar elevernas vardag, och i förlängningen kvaliteten på deras utbildning.
Att införa särskilda ägarrestriktioner för just skolföretag är ett stort ingrepp i äganderätten, som riskerar att göra det mycket mindre intressant att satsa i skolverksamhet. Går det verkligen att motivera att just den som äger en skola inte ska ha rätten att själv bestämma över när det är dags att sälja? Vad händer med de skolor där ägaren av personliga skäl – som sjukdom, ändrad livssituation eller liknande – inte längre kan och orkar fortsätta? Eller om ägaren har svårt att få ekonomin att gå ihop, men fortfarande bedriver en populär verksamhet, ska en annan ägare med bättre förutsättningar inte kunna gå in och ta över, även om alternativet är nedläggning?
Blir det alls möjligt att äga aktier i företag som driver skolor? Kan två skolföretag slås ihop till ett? För personal- eller föräldrakooperativ blir det också märkliga gränsdragningar. Få torde vara intresserade av att kvarstå som ägare i en verksamhet som ens barn har lämnat för flera år sedan. Den anställda som byter arbete har troligen inte heller så stor anledning att behålla sin andel i stället för att överlåta den till sin efterträdare.
Som i så många andra sammanhang, när man försöker åtgärda ett verkligt eller inbillat problem (att människor eller företag köper skolor i spekulationssyfte), riskerar förslaget att få helt andra, oönskade konsekvenser än de man strävar efter. Om målet är att främja långsiktighet finns ingen garanti att man når dit genom att straffa ägarbyten. En verksamhet kan ju också drivas långsiktigt, även om ägarna skiftar.
Att just riskkapitalbolag skulle vara dåliga ägare, som Jan Björklund skriver i sitt senaste nyhetsbrev, är dessutom en illa underbyggd fördom, visar bland annat forskning från IFN som menar att riskkapitalbolag, till skillnad från börsnoterade bolag, kan arbeta mer långsiktigt. En nyligen publicerad, prisbelönt uppsats från Handelshögskolan i Stockholm nyanserar bilden ytterligare, när den visar att riskkapitalägda skolföretag har högre lärartäthet, bättre utbildningsnivå bland de anställda, och tydligt bidrar med ett kompetenstillskott i den svenska skolan.
Många av de småskaliga entreprenörerna, kommer att känna sig så bakbundna av den nya regeln, att de aldrig kommer så långt att de gör verklighet av sin idé. Den som har startat och drivit en skola i många år men vill trappa ner sitt engagemang, kanske för att ägna sig åt annat eller gå i pension, kommer att få svårare att hitta köpare.
Stora värden, både immateriella och ekonomiska, riskerar att förstöras om förslaget blir verklighet. Resultatet blir en fattigare skolvärld med färre alternativ för eleverna.
GUNVOR ENGSTRÖM, ordförande Friskolornas riksförbund
CECILIA NYKVIST, vd Friskolornas riksförbund
Tillbaka
Publicerad: 20 februari 2012