Britterna vallfärdar till Sverige för att se våra friskolor. Men finns det något för oss att lära av dem? Ja, säger Anders Hultin från Kunskapsskolan i London.
Det svenska friskolesystemet är populärt här i Storbritannien. Brittiska politiker, tjänstemän, journalister, skolledare och lärare formligen vallfärdar till de svenska friskolorna för att med egna ögon titta på dessa egendomliga hybrider.
Britterna har nämligen svårt att tänka sig privata skolor, finansierade med skattemedel, som inte tillämpar några särskilda intagningstester och som inte tillåter föräldrarna att ta av egna pengar för att betala för sina barns skolgång.
Lägg till detta att bland friskolorna, kanske främst bland kedjorna, har utvecklats helt nya och tämligen progressiva synsätt på hur utbildning ska bedrivas som inte alls stämmer med britternas sinnebild av en skola, ännu mindre en privat skola. Och som grädde på moset drivs hälften av skolorna som vinstdrivande aktiebolag där ett antal större skolkedjor står för en växande andel av sektorn och där ett av bolagen nu är listat på Stockholmsbörsen och mäts och värderas som vilket annat företag som helst.
Då är det kanske inte så svårt att förstå britternas intresse och fascination och att det svenska friskolesystemet nästintill dagligen omnämns i brittiska medier.
Kan vi lära av dem?
Men omvänt? Finns det något vi kan lära av Storbritannien? Ja, det tycker jag. Låt mig nämna ett par exempel.
Först, kvaliteten på utbildningen mäts, analyseras, publiceras och ligger till grund för åtgärder av olika slag. I Sverige är det få rektorer som på stående fot kan redovisa vilka betygsnivåer som ens den egna skolans elever har uppnått eller hur skolans resultat på nationella prov har sett ut. I England vet varenda rektor hur dessa resultat ser ut och vilka målsättningar som gäller för de kommande åren.
Tidningarna publicerar återkommande rankinglistor på skolorna där både faktiska utbildningsresultat framgår och vilka mervärden (motsvarigheten till det svenska SALSA-systemet) som skolan åstadkommit med eleverna. Likaså finns det gränser för hur låga resultat en skola får åstadkomma utan att det centrala Utbildningsdepartementet rycker in och på sätt och vis övertar driftsansvaret för skolan, byter ut ledning och den lokala styrelsen och genomför tämligen tuffa åtgärder för att vända utvecklingen. Ett särskilt nationellt program med så kallade City Academies har införts, som innebär att skolor som under lång tid underpresterat helt enkelt stängs och återuppstår i en nybyggd skollokal med ny ledning och styrelse.
Det är hårda bud, i synnerhet om man betraktar systemet från en svensk utgångspunkt. Men samtidigt väldigt uppfriskande. Här hörs inga kvädna visor om att kvaliteten på skolundervisning inte kan mätas och undersökas och det finns givna standards som gör det möjligt även för utomstående att på ett sakligt och faktagrundat sätt tala om skolor som bra eller dåliga.
I Sverige är vi utelämnade till Skolverkets inspektioner som begrips bara av de närmast sörjande. I övrigt är det skolans s k rykte, det vi hör av grannarna och det som sägs över middagsborden, som vägleder föräldrar i skolvalssituationer.
Skoluniformer underlättar vardagen
En annan typisk brittisk egenhet är naturligtvis skoluniformerna. Jag är själv pappa till fyra barn varav tre just har börjat i brittiska skolor. Det tog oss ett bra tag och kostade oss ett antal besök på Marks & Spencer, men nu är alla klädesplagg införskaffade – och vardagen har blivit avsevärt lättare.
Vår sjuåriga dotter, som i Sverige ägnade en stor del av sina morgnar åt att byta kläder minst tre gånger innan hon ansåg sig tillräckligt fin för att knalla iväg till skolan, har nu funnit sig i att varje dag sätta på sig en mörkblå kjol, en blå tenniströja med skolans emblem på, röda knästrumpor och svarta skor. Vår tolvåriga son klär sig i grå byxor, en ljusblå skjorta, en mörkblå blazer och skolans slips.
Vi slipper till och med den eviga diskussionen om att klippa håret. Instruktionen från skolan är enkel, pojkar ska inte ha längre hår än att öronen syns.
- Förfärligt. Ett övergrepp på barnens integritet, säger nog många svenskar och inte minst skolmänniskor.
Själv tycker jag att skoluniformerna har många fördelar, inte bara sett ur mitt egoistiska föräldraperspektiv. Jag märker på mina barn att de är stolta över sina uniformer och att de känner samhörighet genom att inför omvärlden tydligt visa upp vilken tillhörighet de har. Vidare kan jag, som pappa till tre döttrar, också glädjas åt att skolan genom kravet på uniformer har eliminerat den fälla som min sjuåring gått i (och som jag själv inte fått bukt med, för att vara ärlig), nämligen att ingå i en slags tävling med skolkamrater om att vara finast klädd och ha de senaste modeattributen.
Men jag vill också säga, att användandet av uniformer också sätter en slags standard för miljön i skolorna. Utan tvekan blir miljön mer formell och respektfull. Den känns viktigare. Det tror jag också gagnar själva undervisningen.
Anders Hultin, Kunskapsskolan, London
Tillbaka
Publicerad: 29 september 2008