Friskolorna debatteras intensivt i politiken just nu. Men märkligt nog rör debatten sällan det saken egentligen gäller – den utbildning skolorna ger och vad den betyder för elever och föräldrar. Istället grälas det om vinstnivåer, konsekvensen av stora friskolekoncerner och vad konkurrens från friskolor betyder för impopulära kommunala skolor.
Det är inte oviktiga frågor. Men debatten måste ändå starta i själva kärnan, utbildningen. Sedan friskolereformen genomfördes för mer än 15 år sedan har den svenska skolan utvecklats enormt. Vi har fått en mångfald av pedagogiska modeller, verksamhetsformer och utbildningsinriktningar som ingen kunnat drömma om på den gamla monopolskolans tid.
Det har gjort det möjligt för elever och föräldrar att välja en skola som passar just deras behov. Kanske för att de efterfrågar en annan pedagogisk modell, för att eleven har särskilda behov, för att de vill kunna påverka undervisningen mer, för att eleven vill lära sig mer snabbare. Motiven för att välja en friskola är lika många som de elever som gör det. Det handlar inte om friskola eller kommunal skola, det handlar om unika val för varje elev. Att själv få göra det kanske viktigaste valet i livet: valet av utbildning.
Allt det som görs i landets friskolor är säkert inte bra, en friskola är inte alltid bättre än en kommunal skola. Men valfrihet är alltid bättre än likriktning. Och vi vet att totalt sett presterar friskolor bättre – sett till kvalitet såväl som effektivitet – än kommunala skolor. Vi vet att elever och lärare i friskolor är med nöjda än elever och lärare i kommunala skolor.
Vi vet att friskolor i hög utsträckning lockar barn med invandrarbakgrund, och därmed effektivt motverkar segregationen. Vi vet att de särskilt krävande utbildningsuppgifterna – t ex barn med svåra handikapp eller skolor i verklig glesbygd – ofta bara kan klaras i friskolans form.
Allt detta vet vi. Ändå handlar debatten om friskolorna som ett problem. Om att kommunala skolor som elever inte vill gå i får svårt med ekonomin när friskolorna lockar allt fler. Att det skulle vara fel om friskolor drivs så effektivt att de inom skolpengens snäva ram till och med kan göra någon procents vinst. Att det skulle vara ett problem att vissa skolor lyckas bättre än andra, och därför ska brännmärkas som ”elitskolor”.
Vi måste inte älska allt detta. Alla måste inte jubla över att vissa friskolor gör vinst, eller att kommunen riskerar stå med tomma lokaler när eleverna söker sig till en friskola. Men vi får inte glömma vad saken egentligen gäller: våra barns utbildning, och i förlängningen Sveriges framtid som kunskapsnation.
Om alla barn ska kunna få den utbildning de vill ha och som passar dem, då behövs fler friskolor. Om svenska elever ska kunna mäta sina kunskaper med de bästa eleverna i världen, då behövs fler friskolor. Och om friskolorna ska kunna fortsätta att utvecklas, då måste det vara möjligt att göra vinst på att driva friskola. Alla måste inte älska detta, men så är det.
Friskolorna är inte ett problem som ska hanteras, utan en möjlighet som måste tas tillvara. Låt oss inte kasta bort den möjligheten.
Markus Uvell, Svenskt Näringsliv
Tillbaka
Publicerad: 2 december 2008